Länge leve min vikarie och stora kärlek Lisa! Jag har talat om för henne att hon nog kommer att få hugga i en hel del i framtiden, nu när hon äntligen har debuterat som bloggvikarie. Hon spelar lite svår, men jag tror att hon har fått blodat tand nu.

I morse hann jag vara med Korvas i nästan tjugo minuter, vilket innebär att jag de tre senaste dagarna har haft nöjet att umgås med henne i sammanlagt en halvtimme. ”Vem fan är du?”, såg det ut som hon tänkte när jag plockade upp henne. Det gjorde ont ska jag säga, men nu ska jag helhjärtat ägna mig åt att återvinna hennes förtroende och ge henne oändligt mycket uppmärksamhet. De två senaste månaderna, med flera ganska intensiva jobb för min del, har gjort Korvasson till en mammagris. En jävla mammagris, känner jag mig frestad att säga, men vem kan klandra henne.

Jag blev lite försenad på morgonen, efter att ha intensivumgåtts med Korvas i ungefär fem minuter. Egentligen var jag tvungen att rusa iväg, men när jag skulle gå följde Korvasson efter mig in i hallen och när jag hade tagit på mig jackan och bara skulle in och hämta min telefon, kröp hon framför mina fötter, precis i steget, så att jag råkade sparka henne till golvet. Hon blev naturligtvis förtvivlad och jag blev helt enkelt tvungen att stanna en stund. Men även om jag stannade i några minuter måste Korvas ha undrat vad som tagit åt hennes far. Först är han borta i tre dagar i sträck och sedan kommer han hem, sparkar ner henne och går igen.

Som om det vore hans enda ärende.

 

(Och förresten får ni inte låta er luras, Korvas är fjorton månader gammal och ingenting annat, oavsett vad hennes mamma och min älskade vikarie än påstår.)