”Var är Korvas navel?”, brukar jag fråga. Då lyfter hon på tröjan och pekar förtjust med fingret på sin navel och säger ”titta”. Ibland blir hon förvirrad och minns inte riktigt var den sitter och då kan det hända att hon försöker kika in genom sitt eget byxben för att få syn på den. De här övningarna började på skötbordet och när man frågar henne där så tar hon i och gör en situps och med ansträngd min stirrar hon ner på sin mage för att lokalisera var den sitter. Det kan vara ett fint knep att ta till när hon är grinig, för då försvinner den sura uppsynen och byts mot full koncentration.

Hon har förstått att pappa också har en. Ibland frågar jag ”var är pappas navel?” och då får jag ibland rulla upp tröjan själv och ibland gör hon jobbet åt en. Och så kommer den lilla handen med det nyfikna pekfingret och borrar sig in i min navel. Det tycks fascinera henne att vi har en båda två. Vid några tillfällen har vi blivit sittande en bra stund och hon har först pekat på sin egen navel och sagt ”titta”, sedan på min och sagt ”titta” och så på sin igen och så vidare. Säkert femton tjugo gånger har det kunnat upprepas, innan någonting annat har kommit i vägen. Men om man ställer samma fråga snart igen, så tycker hon aldrig att man är tjatig, utan letar med stor iver fram sin navel igen.

Det är enkel kommunikation, men det är kommunikation och vi gör det i samförstånd. Det är speciella stunder och jag känner mig extra nära henne då. Hon tröttnar aldrig på att visa mig var den sitter och jag tröttnar aldrig på fråga.