Vi hade ju hittat ett dagis som kändes mysigt och accepterat att vi inte hade någon chans på vårt förstahandsval. Vi låg på plats sextiofem hur länge som helst och det rörde sig knappt framåt. Men så häromdagen damp det plötsligt ner ett brev i brevlådan, där det stod att vi har fått en plats i alla fall, på förstahandsvalet. Ett kommunalt dagis.

Vi var tvungna att svara igår och fick vända och vrida på argumenten. Vilket dagis skulle vi ta? Lisa jobbade och vi bestämde att vi skulle fundera i en timme på var sitt håll och sedan höras på telefon igen och säga ”ett, två, tre” och sedan vilket dagis vi tyckte att Korvas skulle gå på. Och om vi hade olika förslag så skulle vi fundera i en timme till och göra samma sak igen. ”Ett, två tre”, det låter som en lek, eller ett spel. Korvas framtid stod och vägde med det här beslutet och vi var beredda att spela om det! Det kan i framtiden mycket väl visa sig att det vi i själva verket sa var ”ett, två, tre, nu ska vi sätta dig på ett dagis där du inte kommer att få en enda vän”. Det är inte omöjligt, sånt vet man inte i förväg. Man vet ingenting i förväg. Man vet ingenting i efterhand heller, i och för sig. Blir det bra, så kunde det ju fortfarande ha blivit ännu bättre på det andra stället. Man vet alltså ingenting och hur ska man kunna grunda ett beslut på det? På ingenting?

Öppettiderna fick spela en stor roll. Jag jobbar ju lite hipp som happ och Lisa vet vi inte vad hon kommer att ha för jobb, när det är dags för Korvasson att börja på dagis. Det privata dagiset, där hon redan hade en plats har bara öppet åtta till fem och det kommunala dagiset har öppet halv sju till halv sju. Det är stor skillnad om man inte vill lita till att det finns någon vänlig vän eller släkting, som kan hämta henne om man skulle behöva jobba då. Det som talade för det privata var att det är litet och att vi har sett det och tyckte att det var mysigt. Men vad är det egentligen vi har sett? Vi har sett mysiga rum och bilder på barn på väggarna. Vi har inte träffat någon i personalen, förutom föreståndaren, och vi har inte sett några lekande barn. Då var de på utflykt. Men det kommunala dagiset, å andra sidan, gavs det inte tillfälle att se överhuvudtaget innan vi var tvungna att svara. Det enda vi visste var att det har fått goda ”recensioner” och att det var toppen när Molly gick där en gång i tiden. Egentligen är det den enda tillförlitliga informationen man kan få. Tummen upp från ett tidigare dagisbarn väger ju enormt mycket tyngre än ett omdöme från nån gammal gubbe från skolnämnden (eller vilka de är)som varit där på inspektion.

Öppettiderna, Mollys omdöme och att de hade genusarbete på agendan fick oss att tillslut välja det kommunala dagiset. Vi träffades på ett kafé för att fylla i papprena. Efter ett tag vaknade Korvas och var på skitdåligt humör och skrek som en galning. Samtidigt började det ösregna utanför, så det kändes som ett dåligt tillfälle att gå därifrån. Men av respekt för de andra gästerna löste vi av varandra med att stå utanför, under en markis, med Korvas.

Det droppade kraftigt från markisen och det tyckte Korvas om, det fick tyst på henne. Men så fort man gick in började hon skrika igen. Då passade jag på att tvätta hennes enormt skitiga fötter, med droppvattnet från markisen.