Korvas har fått små förhårdnader på fötterna, ovanpå stortårna. De är inte stora alls, men man kan tydligt se dem. Ännu tydligare eftersom resten av fötterna fortfarande är så där mjuka, knubbiga och oförstörda. Det är det första kroppsliga tecknet på erfarenhet. Har man en förhårdnad så har man levat. ”Jag har en förhårdnad, alltså är jag.” Det är möjligt att jag har skyndat på processen genom att låta henne vara på bryggan utan sandaler, jag vet inte. Men förr eller senare skulle hon ha fått dem ändå. Man kan inte leva ett helt liv utan förhårdnader. En del av mig, den del som vill att hon ska vara min lilla bebis för alltid, sörjer, därför att det är ett steg mot vuxenvärlden, men en annan del gläds över hennes nya erfarenheter.  

Men det är synd om fötterna. De får utstå mycket skit, utan att någon någonsin berömmer dem. De trampar och trampar och kämpar på och så tycker man att de är äckliga och inte alls särskilt fascinerande. Händerna däremot, får oförtjänt mycket uppmärksamhet. Om händerna är rynkiga och fula så är de ändå inte äckliga, utan charmiga. De har en historia att berätta, säger man. Men är inte fotens historia än mer intressant att höra? Om händernas historia är som en förutsägbar kioskroman, så är fötternas som en bok skriven i ett samhälle under förtryck. Händernas böcker skulle ha titlar som ”en vanlig dag på jobbet” eller ”vilket vackert väder”, medan fötternas böcker skulle ha titlar i stil med ”ett liv i det fördolda” eller ”förbjudna tankar om frihet”. Fötternas böcker skulle ha själ och smärta och händernas böcker skulle andas yta och glättighet.

I framtiden kommer jag att skriva alla mina inlägg med fötterna.

Men jag har inte börjat än.