Vi är stränga tycker Fisen, mycket strängare än alla andras föräldrar, säger hon. Hon måste till exempel diska och laga mat en gång i veckan och det är hon den enda i klassen som måste göra. Så säger hon i alla fall, men man kan inte vara säker, för hennes statistiska underlag tenderar i många fall att vara rätt klena, när man väl undersöker dem. Hur som helst är det nog inte särskilt många i klassen som måste laga mat. Men hur orättvist det än må vara så känner man onekligen en viss tillfredställelse när hon ibland, med en smått föraktfull ton, säger saker som att den och den i klassen inte ens kan koka ris. Hon har nog en idé om att vi är lata och vill slippa laga mat och därför tvingar henne. Det här med att det skulle ha med uppfostran att göra tror hon nog inte alls på, helt omedveten om att det ofta krävs en betydligt större kraftansträngning att få henne att laga en måltid, än att laga den själv.

Men hon har också sagt vid några tillfällen att vi har roligare humor än många andra föräldrar. Vi uppskattar till exempel gasballongskämt (när man suger i sig helium och pratar med pipig röst) och snoppskämt med mat. Det är det många andra föräldrar som inte har vett att uppskatta, säger hon. Och det ska erkännas, att vi i den här familjen sällan låter en avlång grönsak gå till hackning, innan vi har prövat hur den ter sig som snopp.

Jag har aldrig varit särskilt road av snoppskämt i allmänhet, men det är någonting med just mat som gör det enormt kul. För några år sedan skulle jag och ett par vänner tillbringa en kväll på landet tillsammans. Vi skulle ha en riktig frossarmiddag och handlade därför en massa mat på vägen dit. När vi kom fram till kassan, i den stora matvarubutiken, var det jag som packade upp ur kundvagnen. En av mina vänner stod framme vid kassörskan och den andra stod längst bort vid bandet, redo att packa ner maten i kassar. Precis när jag skulle börja plocka upp ur vagnen, fick jag den fantastiska idén att jag skulle lägga upp varorna som snoppar. Så istället för att lägga två gurkor för sig och fyra tomater för sig, så la jag upp en gurka i taget, tillsammans med två tomater, vid roten av gurkan så att säga. Oerhört barnsligt och oerhört roligt. Uppackningen blev som en sorts tetris, där det gällde att vara kreativ och snabbt avgöra vilka matvaror som bäst passade ihop med varandra. Vissa kombinationer blev helt klart bättre än andra, bland annat upplevde jag att en fläskfilé och två lökar blev en total succé. Men när temat väl var etablerat kunde man komma undan med betydligt sämre kombinationer, som en liggande petflaska och två sillburkar.

Glädjen förstärktes enormt mycket av att det var min vän och inte jag som var tvungen att se kassörskan i ögonen, när den ena matsnoppen efter den andra kom åkande på bandet. Med rodnande kinder och ett förläget leende stod han och hoppades att vagnen snart skulle vara tom.

Med detta som bakgrund kan man säkert förstå att det är med stor stolthet som jag ser hur kreativt min fina styvdotter tar sig an matlagningen.