Korvas har varit i det närmaste bakfull idag. Hon drack naturligtvis ingenting igår, men hon var uppe väldigt sent och idag har hon fått betala priset för allt festande. Hon har varit tjurig helt enkelt. Trött och tjurig.

I förrgår var vi borta på en fest i närheten av Vätö och när vi skulle natta Korvasson, somnade hon in lika fint, i den lånade resesängen, som om vi hade varit hemma. Sedan gick vi iväg, med babyradion i handen, till festen en bit bort. När vi kom tillbaka ställde vi givetvis inga klockor. Varför skulle vi göra det? Att ställa en väckarklocka på ringning på en tidig tid, när man är ledig och sover i anslutning till ett rum med ett litet barn i, känns bara idiotiskt. De små barnen brukar ju vara effektivare än tuppen själv och ringa både högre och tidigare än de flesta väckarklockor. Snarare hoppas man att barnet i fråga ska ta sig en liten sovmorgon, så att man själv får en chans att vila upp sig lite.

Vi vaknade kvart i tolv, av att Korvas satt och pratade i sin säng. Kvart i tolv! Jag trodde inte att det fanns något litet barn i hela världen som kunde ligga och dra sig till kvart i tolv. Vi flög upp ur sängen, när vi hade sett hur mycket klockan var och vi kände oss som usla föräldrar. ”Hon måste få mat!”, utbrast Lisa, på ett sätt som om det handlade om sekunder innan Korvas skulle svälta ihjäl. Men ett gladare barn har man sällan skådat. Hon var utvilad och på ett alldeles strålande humör.

När vi kom till stan igen var vi bara hemma och vände innan vi begav oss till en middagsbjudning. Där hade vi ingen resesäng att lägga den otroligt pigga Korvas i och hon ville inte, till något pris, gå och sova. Trots många läggningsförsök, var hon glad och uppspelt ända fram till midnatt, då hon slutligen däckade på soffan.

Imorse vaknade hon i hyfsat normal tid, men märkbart tagen av allt festande. Och så kan det vara med festprissar och sjusovare, att när de väl måste gå tillbaka till sina vardagsrutiner, så blir de tjuriga och jävliga.