Startsida / Inlägg

Middagsegenheter

av Daniel
IMG_6217.JPG

Korvas säger ”ahhh”, när hon har druckit. Det har liksom blivit det väsentliga med själva drickandet. Vattnet är sekundärt, ett nödvändigt ont. Hon lyser upp och ser stolt ut, som om hon har utfört någonting storartat, efter att hon har sagt det. Inte alltför sällan sätter hon i halsen, därför att hon har så bråttom med att säga ”ahhh”, att hon inte hinner svälja ordentligt. Då börjar hon hosta och blir röd i ögonen och ahhh:et blir kvävt och inte alls storslaget. Då måste hon börja om direkt. Skulle hon tvingas välja mellan ahhh:et och vattnet, är jag övertygad om att hon skulle välja bort det senare. Men hon vet att de hör ihop, ahhh:et och vattnet. Man kan liksom inte bara säga ”ahhh”, sådär utan vidare, utan att ha druckit innan. Det vore helt poänglöst och det förstår hon mycket väl. Men jag är säker på att ahhh:et har bidragit till att hon dricker mer än hon egentligen vill, och det är ju bra. Att dricka mer vatten än man vill är alltid bra, för vatten är bra mot allt. Alla säger alltid ”drick mycket vatten” eller ”du måste dricka mer vatten”, oavsett vad man har för besvär. Och om man mår jättebra och är pigg och frisk som en nötkärna, så bör man ändå alltid dricka mer vatten. Jag hoppas verkligen att vi inte har blivit lurade i alla dessa år, för i så fall är jag säker på att många fler än jag har bälgat i sig tonvis med vatten helt i onödan. Och det vore upprörande, inte minst ur ett miljöperspektiv.

Och så är det det här med skeden. Det har varit ett krav från Korvas sida, en tid nu, att hon måste hålla i en egen sked, medan man matar henne med en annan. Ofta har hon bara suttit och pickat med den i tallriken, men då och då har hon lyckats pricka munnen med skeden, med något envist litet riskorn på, som stått pall mot den våldsamma färden och lyckats klamra sig fast, och då har hon blivit oerhört belåten. På det sättet har det hållit på och hon har gradvis blivit bättre och fått med sig mer och mer mat till munnen. Men så plötsligt en dag vände hon på skeden, så att hon höll i den skålformade delen och lät istället skaftet bli den del man pickar i tallriken med. Jag vet inte varför, men från och med den stunden är det otänkbart för henne att hålla skeden på något annat sätt. Den ska vara så, det är så den ligger bäst i handen. Och varje försök att vända på den är förgäves. Hon blir irriterad och undrar varför man rycker i hennes sked och så vänder hon tillbaka den och fortsätter att picka i tallriken.

Sen tar hon stora nävar mat från tallriken och lägger på bordet, så att det blir otroligt geggigt runt hennes plats. Jag har läst i en bok om barn att det är bra för deras utveckling, att känna på och kladda med maten. ”Ja, men det förstår jag inte alls vad det skulle vara bra för”, säger Lisa, som blir oerhört stressad av allt kladd. Och jag säger att jag håller med och att det är precis som med talet. Varför ska de hålla på att pladdra och jollra och säga en massa saker som inte betyder någonting? Vad skulle det vara bra för? Men då säger Lisa att jag är dum.

”Men åh, du är så jävla dum”, säger hon.

  • Tjänstgörande redaktörer: Alex Rodriguez och Aleksandra Boskovic och Rebecka Rakell
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB