Sen Korvas kom, ser jag faror framför mig och målar upp skräckscenarion i huvudet. Jag tycker inte alls om att vara så och tror egentligen inte att det är särskilt likt mig, men nu händer det väldigt ofta. Om man nu kan säga så. Det är likt mitt nya jag, det jag som föddes med Korvas. När hon är nära spisen, ser jag hur en kastrull med kokande vatten välts över henne och jag måste hålla hårt i mina egna händer för att inte drabbas av en plötslig klumpighet. Sedan spelas hela händelseförloppet upp för mig. Hur jag springer till duschen för att kyla ner henne. Länge, länge ska man kyla en brännskada och vattnet ska vara svalt men inte för kallt, för då täpper porerna i huden till, så att kylan inte tränger ner på djupet. Huden ser ut som en smörgås med flera lager pålägg, har jag fått förklarat för mig. Och värmen från en brännskada tränger djupt ner och det är viktigt att kyla hela vägen. Och så tänker jag på hur jag sitter i duschen, med min lilla flicka i famnen, och biter ihop för att inte skrika i panik, så att jag skrämmer henne ännu mer. Och sen tänker jag på hur jag ska kunna ringa efter ambulans, när telefonen är dränkt i vatten.

Jag ser hur hon ramlar från trappor och båtar och bryggor och skär sig på knivar och får stötar från kontakterna och klämmer sig i dörrar.

Det finns en låt som heter ”mitt lilla barn”, som alltid borrar sig rakt in i kroppen på mig. Versen är inget speciellt, bara en gullig visa, men när refrängen kommer kan jag inte hålla emot. Är jag på toppenhumör blir ögonen bara fuktiga, men i alla andra sinnesstämningar kommer tårarna direkt. På en sekund. Det är märkligt med vilken kraft en liten melodi kan slå till. ”Men – ska jag säga, akta dig för eld och djupa vatten.”

Och så känner jag att allting är så oerhört skört och att det inte var lika skört förut, inte på samma sätt. Man gör sig själv svagare och mer sårbar då man skapar någonting man inte kan vara utan.

”Spring aldrig, aldrig bort från mig, i den svarta natten.”