Nu står hon och tittar ut över havet från sin lilla hage på bryggan, skuggad av ett parasoll. Hon pratar mycket, men de ord man förstår är inte många. Orden låter som kinesiska och inte på det sättet som det låter när barn låtsas prata kinesiska. Det här låter äkta. Och jag vet hur äkta kinesiska låter. Faktum är att det mycket väl skulle kunna vara äkta kinesiska hon pratar, eftersom det låter exakt likadant. Det är i alla fall mer sannolikt än att hon låtsas. Perfekt uttalade kinesiska ord, utan att själv veta om att det är kinesiska. Vilket oerhört slöseri.

En gång skulle jag skoja med en kinesisktalande vän, när hon hade fått en sticka i fingret. Jag undrade vad sticka hette på kinesiska och hittade själv på ett ord som förslag. Hon tittade upp med stora förvånade ögon och det visade sig att det jag hade sagt betydde ”tagg” på kinesiska. Det fanns ett annat ord för sticka, men tagg var ju, får man lov att säga, svindlande nära. Och hur osannolikt är inte det egentligen?

Kanske skulle jag spela in Korvassons prat och skicka som ljudfil till min vän, för att höra vad det egentligen är hon säger. Det vore oerhört intressant, men ohållbart i längden. Det måste finnas smidigare sätt att kommunicera än att skicka ljudfiler till en kinesisktalande vän i London, för att ta reda på vad ens barn säger i Sverige.