Pappa var hemma hos oss häromdagen och vid middagsbordet, efter att Korvas hade gått och lagt sig, pratade vi först lite om henne och sedan började pappa berätta om hur jag var som bebis. Det känns alltid lite konstigt när någon pratar om hur man var under en tid som man själv inte minns. Man får liksom ingen chans att försvara sig och har ingen möjlighet att ifrågasätta sanningshalten i historierna. Lyckligtvis är det ytterst ovanligt bland föräldrar att kritisera och baktala sina bebisar. Och ännu ovanligare är det med föräldrar som baktalar sina bebisar mer än trettio år senare, men likväl känns det alltid lite konstigt.

När föräldrar berättar om hur deras vuxna barn var som bebisar brukar deras historier snarare tangera gränsen till skryt. Och det är ju fint på något sätt, en sorts hyllning till ens person. Jag säker på att jag en dag kommer att skryta om hur bra Korvas var på att sova. Och så kommer jag att berätta att man bara kunde säga åt henne att krypa iväg och hämta en bok och sätta sig i soffan och läsa, och så gjorde hon det. Och jag kommer att berätta det som om det hörde till vanligheterna, även om det aldrig skulle hända igen.

Min pappa valde att skryta om hur ovanligt stark jag var som bebis, och hur sällan jag grät när jag slog mig. Det framgick inte om jag var kapabel till att lyfta stora tunga föremål, eller om jag använde min ovanliga styrka till att hjälpa andra bebisar i knipa. Nej, kontentan tycktes vara att jag var stark, därför att jag inte grät.

Jag är besviken. När jag var liten brukade pappa berätta de mest fantasifulla sagor man kan tänka sig, innan jag skulle sova. Och nu kommer han dragandes med att jag var en stark bebis!? Jag är besviken och vill att han till nästa gång vi ses rotar fram någonting bättre. Han får krydda bäst han vill, men det måste vara någonting som gör mig betydligt mer speciell. Kanske tittade jag upp i luften vid något tillfälle, när jag var liten. Då skulle han kunna säga att jag intresserade mig för världsrymden och att jag tycktes förstå hur allting hängde ihop. Jag vet inte, det är inte min sak att hitta på historien om min tidiga barndom.

Men stark bebis, det duger inte.