Med handen på hjärtat, hur många katter känner ni till som låter små barn köra med bilar på dem? Antingen är Ahlgren helt störd, eller så njuter hon bara av sällskap, oavsett i vilken form det kommer. Det ena behöver ju förstås inte utesluta det andra. Faktum är att hon med största sannolikhet är helt störd och njuter av sällskap, oavsett i vilken form det kommer. Men Korvas är rätt försiktig och lyssnar faktiskt på vad man säger, ibland. När hennes klappande på katten övergick till bankande sa jag, med ganska barsk ton, att hon måste vara snäll mot katten och klappa försiktigt och då gjorde hon som jag sa.  På det hela taget lyssnar hon ganska mycket och det verkar som om hon gillar när man ber henne utföra någonting. Vad som helst egentligen, bara hon får känna sig nyttig. Att klappa en katt försiktigt är ett uppdrag så gott som något.

Det kan vara ett bra knep att ta till när hon är grinig, att be henne göra någonting. ”Var är bollen Korvas?” kan man fråga och då blir hon fullt fokuserad på att lokalisera bollen för att sedan säga ”där”, när hon har hittat den. Och då ber man henne hämta den och så är allt frid och fröjd en liten stund.

Idag stod hon och hängde över mig, när jag satt i fåtöljen, och pekade vilt med fingret på någonting på bordet och sa ”där”, som hon gör när hon vill ha någonting. Jag lyfte upp det ena föremålet efter det andra för att ta reda på vilket hon menade. Till slut förstod jag att det var kaffekoppen hon ville åt. Jag försökte säga ”blä”, som jag gör när hon försöker äta kattmat eller någonting annat äckligt, för att hon skulle förstå att det inte var gott. Men eftersom jag drack själv ur den hela tiden, upplevde hon mina budskap som dubbla och gav sig inte. Då satte jag koppen till näsan och tog ett djupt andetag och grimaserade överdrivet och sa ”huäääääblläääääuuuuäh” och det tyckte hon var hysteriskt roligt. Så fort jag tog bort koppen ville hon föra den tillbaka till min näsa för att jag skulle göra samma sak igen och så skrattade hon igen. Efter ungefär femton gånger ville jag inte göra det mer och då blev hon hysterisk. Ögonen blev röda och tårarna rann.

Då frågade jag ”var är Korvas navel?” och hon tystnade tvärt och böjde ner huvudet och började rulla upp tröjan. Sen satte hon sitt lilla finger mitt på naveln och utbrast ”där”.

Vi hade ju hittat ett dagis som kändes mysigt och accepterat att vi inte hade någon chans på vårt förstahandsval. Vi låg på plats sextiofem hur länge som helst och det rörde sig knappt framåt. Men så häromdagen damp det plötsligt ner ett brev i brevlådan, där det stod att vi har fått en plats i alla fall, på förstahandsvalet. Ett kommunalt dagis.

Vi var tvungna att svara igår och fick vända och vrida på argumenten. Vilket dagis skulle vi ta? Lisa jobbade och vi bestämde att vi skulle fundera i en timme på var sitt håll och sedan höras på telefon igen och säga ”ett, två, tre” och sedan vilket dagis vi tyckte att Korvas skulle gå på. Och om vi hade olika förslag så skulle vi fundera i en timme till och göra samma sak igen. ”Ett, två tre”, det låter som en lek, eller ett spel. Korvas framtid stod och vägde med det här beslutet och vi var beredda att spela om det! Det kan i framtiden mycket väl visa sig att det vi i själva verket sa var ”ett, två, tre, nu ska vi sätta dig på ett dagis där du inte kommer att få en enda vän”. Det är inte omöjligt, sånt vet man inte i förväg. Man vet ingenting i förväg. Man vet ingenting i efterhand heller, i och för sig. Blir det bra, så kunde det ju fortfarande ha blivit ännu bättre på det andra stället. Man vet alltså ingenting och hur ska man kunna grunda ett beslut på det? På ingenting?

Öppettiderna fick spela en stor roll. Jag jobbar ju lite hipp som happ och Lisa vet vi inte vad hon kommer att ha för jobb, när det är dags för Korvasson att börja på dagis. Det privata dagiset, där hon redan hade en plats har bara öppet åtta till fem och det kommunala dagiset har öppet halv sju till halv sju. Det är stor skillnad om man inte vill lita till att det finns någon vänlig vän eller släkting, som kan hämta henne om man skulle behöva jobba då. Det som talade för det privata var att det är litet och att vi har sett det och tyckte att det var mysigt. Men vad är det egentligen vi har sett? Vi har sett mysiga rum och bilder på barn på väggarna. Vi har inte träffat någon i personalen, förutom föreståndaren, och vi har inte sett några lekande barn. Då var de på utflykt. Men det kommunala dagiset, å andra sidan, gavs det inte tillfälle att se överhuvudtaget innan vi var tvungna att svara. Det enda vi visste var att det har fått goda ”recensioner” och att det var toppen när Molly gick där en gång i tiden. Egentligen är det den enda tillförlitliga informationen man kan få. Tummen upp från ett tidigare dagisbarn väger ju enormt mycket tyngre än ett omdöme från nån gammal gubbe från skolnämnden (eller vilka de är)som varit där på inspektion.

Öppettiderna, Mollys omdöme och att de hade genusarbete på agendan fick oss att tillslut välja det kommunala dagiset. Vi träffades på ett kafé för att fylla i papprena. Efter ett tag vaknade Korvas och var på skitdåligt humör och skrek som en galning. Samtidigt började det ösregna utanför, så det kändes som ett dåligt tillfälle att gå därifrån. Men av respekt för de andra gästerna löste vi av varandra med att stå utanför, under en markis, med Korvas.

Det droppade kraftigt från markisen och det tyckte Korvas om, det fick tyst på henne. Men så fort man gick in började hon skrika igen. Då passade jag på att tvätta hennes enormt skitiga fötter, med droppvattnet från markisen.

Korvas säger ”ahhh”, när hon har druckit. Det har liksom blivit det väsentliga med själva drickandet. Vattnet är sekundärt, ett nödvändigt ont. Hon lyser upp och ser stolt ut, som om hon har utfört någonting storartat, efter att hon har sagt det. Inte alltför sällan sätter hon i halsen, därför att hon har så bråttom med att säga ”ahhh”, att hon inte hinner svälja ordentligt. Då börjar hon hosta och blir röd i ögonen och ahhh:et blir kvävt och inte alls storslaget. Då måste hon börja om direkt. Skulle hon tvingas välja mellan ahhh:et och vattnet, är jag övertygad om att hon skulle välja bort det senare. Men hon vet att de hör ihop, ahhh:et och vattnet. Man kan liksom inte bara säga ”ahhh”, sådär utan vidare, utan att ha druckit innan. Det vore helt poänglöst och det förstår hon mycket väl. Men jag är säker på att ahhh:et har bidragit till att hon dricker mer än hon egentligen vill, och det är ju bra. Att dricka mer vatten än man vill är alltid bra, för vatten är bra mot allt. Alla säger alltid ”drick mycket vatten” eller ”du måste dricka mer vatten”, oavsett vad man har för besvär. Och om man mår jättebra och är pigg och frisk som en nötkärna, så bör man ändå alltid dricka mer vatten. Jag hoppas verkligen att vi inte har blivit lurade i alla dessa år, för i så fall är jag säker på att många fler än jag har bälgat i sig tonvis med vatten helt i onödan. Och det vore upprörande, inte minst ur ett miljöperspektiv.

Och så är det det här med skeden. Det har varit ett krav från Korvas sida, en tid nu, att hon måste hålla i en egen sked, medan man matar henne med en annan. Ofta har hon bara suttit och pickat med den i tallriken, men då och då har hon lyckats pricka munnen med skeden, med något envist litet riskorn på, som stått pall mot den våldsamma färden och lyckats klamra sig fast, och då har hon blivit oerhört belåten. På det sättet har det hållit på och hon har gradvis blivit bättre och fått med sig mer och mer mat till munnen. Men så plötsligt en dag vände hon på skeden, så att hon höll i den skålformade delen och lät istället skaftet bli den del man pickar i tallriken med. Jag vet inte varför, men från och med den stunden är det otänkbart för henne att hålla skeden på något annat sätt. Den ska vara så, det är så den ligger bäst i handen. Och varje försök att vända på den är förgäves. Hon blir irriterad och undrar varför man rycker i hennes sked och så vänder hon tillbaka den och fortsätter att picka i tallriken.

Sen tar hon stora nävar mat från tallriken och lägger på bordet, så att det blir otroligt geggigt runt hennes plats. Jag har läst i en bok om barn att det är bra för deras utveckling, att känna på och kladda med maten. ”Ja, men det förstår jag inte alls vad det skulle vara bra för”, säger Lisa, som blir oerhört stressad av allt kladd. Och jag säger att jag håller med och att det är precis som med talet. Varför ska de hålla på att pladdra och jollra och säga en massa saker som inte betyder någonting? Vad skulle det vara bra för? Men då säger Lisa att jag är dum.

”Men åh, du är så jävla dum”, säger hon.

Korvas har stora röda prickar på kroppen. De har suttit där i drygt en vecka och gått lite upp och ner i storlek, men de verkar inte bekomma henne det minsta. Vi har gissat att det skulle kunna bero på alltifrån värmen till någonting hon har ätit. Det finns inte mycket information om prickar på nätet heller, det här med prickar är svåra grejer. Det står att det kan vara nässelutslag, men så står det också att man kan få nässelutslag av i princip vad som helst. Och att det ibland kan vara farligt, men oftast inte.

För att försäkra oss om att det inte var någonting farligt, tog jag henne till den öppna mottagningen på BVC idag. Det var ett ganska meningslöst besök, i alla fall ur ett medicinskt perspektiv. Barnmorskan satt och gissade och gissade, på ungefär samma sätt och på ungefär samma saker som vi redan hade gissat på. Det här med prickars uppkomst är som sagt inga lätta grejer. Men hon kunde inte se att det fanns någon anledning till oro, och det måste betraktas som den stora behållningen av besöket. Ur ett medicinskt perspektiv.

Ur ett vardagsperspektiv hade besöket betydligt mer att erbjuda. I väntrummet hittade Korvas en stor plastboll, som hon blev otroligt förtjust i. Vi rullade och studsade den mellan oss en lång stund, vilket gav utlopp för många glada skratt och fick oss att nästan glömma var vi var någonstans och varför. Så när barnmorskan ropade in oss, blev vi nästan besvikna. Eller, jag blev nästan besviken, Korvas blev helt säkert besviken. Jag var ju den enda av oss som visste varför vi var där och att vi faktiskt hade ett ärende. Korvas hade ingen som helst lust att avbryta en rolig lek för att bli ryckt och dragen i, av en främling. Speciellt obehagligt är det när man ska mäta hennes längd, och man måste hålla i och dra i hennes huvud, medan barnmorskan drar i hennes ben. Jag tror att vem som helst (även de bollrädda) föredrar att studsa en boll fram och tillbaka, framför att med våld bli dragen i benen av en främling och i huvudet, av sin egen far.

Korvas är inte bollrädd, hon tycker väldigt mycket om bollar. Jag tror att de allra flesta tycker att det är roligt med bollar från början, men sedan är det beklagligt nog så att många fler killar än tjejer uppmuntras till lekar med boll. Det är väldigt synd, för bollar är bra. Man behöver inte vara sportintresserad för att ha nöje av en boll. Den är rund och rullar och det räcker.

På vägen ut gick vi förbi ett stort akvarium och Korvassons ögon blev stora som tefat. Jag drog fram en stol och satte Korvas i mitt knä och så tittade vi på fiskarna, i säkert tjugo minuter. Hon följde dem med fingret, där de simmade omkring i cirklar, med sina gapande munnar. Och hon såg med andlös spänning på hur de skopade upp grus från botten med munnen, och gurglade runt med det en stund, tills de hade fått i sig vad det nu är de vill åt, för att sedan snärtigt spotta ut gruset igen. Hon var helt tyst, sånär som på en och annan viskning, när något extra uppseendeväckande tilldrog sig, då hon ville försäkra sig om att även jag såg. Och jag älskar de där stunderna, då vi sitter nära tillsammans, helt koncentrerade med långsamma andetag och tunga avslappnade kroppar.

Vi satt lite i vägen för de som skulle passera, så att de fick ta en liten, liten extrasväng för att komma förbi, vilket resulterade i en och annan irriterad blick och en och annan harkling, men det sket vi fullständigt i.

För när Korvasson och jag kollar på fiskar, kan sjuklingarna harkla sig bäst fan de vill.

Korvas har varit i det närmaste bakfull idag. Hon drack naturligtvis ingenting igår, men hon var uppe väldigt sent och idag har hon fått betala priset för allt festande. Hon har varit tjurig helt enkelt. Trött och tjurig.

I förrgår var vi borta på en fest i närheten av Vätö och när vi skulle natta Korvasson, somnade hon in lika fint, i den lånade resesängen, som om vi hade varit hemma. Sedan gick vi iväg, med babyradion i handen, till festen en bit bort. När vi kom tillbaka ställde vi givetvis inga klockor. Varför skulle vi göra det? Att ställa en väckarklocka på ringning på en tidig tid, när man är ledig och sover i anslutning till ett rum med ett litet barn i, känns bara idiotiskt. De små barnen brukar ju vara effektivare än tuppen själv och ringa både högre och tidigare än de flesta väckarklockor. Snarare hoppas man att barnet i fråga ska ta sig en liten sovmorgon, så att man själv får en chans att vila upp sig lite.

Vi vaknade kvart i tolv, av att Korvas satt och pratade i sin säng. Kvart i tolv! Jag trodde inte att det fanns något litet barn i hela världen som kunde ligga och dra sig till kvart i tolv. Vi flög upp ur sängen, när vi hade sett hur mycket klockan var och vi kände oss som usla föräldrar. ”Hon måste få mat!”, utbrast Lisa, på ett sätt som om det handlade om sekunder innan Korvas skulle svälta ihjäl. Men ett gladare barn har man sällan skådat. Hon var utvilad och på ett alldeles strålande humör.

När vi kom till stan igen var vi bara hemma och vände innan vi begav oss till en middagsbjudning. Där hade vi ingen resesäng att lägga den otroligt pigga Korvas i och hon ville inte, till något pris, gå och sova. Trots många läggningsförsök, var hon glad och uppspelt ända fram till midnatt, då hon slutligen däckade på soffan.

Imorse vaknade hon i hyfsat normal tid, men märkbart tagen av allt festande. Och så kan det vara med festprissar och sjusovare, att när de väl måste gå tillbaka till sina vardagsrutiner, så blir de tjuriga och jävliga.

Hon var lite avvaktande när vi kom in i hallen i lägenheten i stan, som om hon hade trott att vi inte skulle tillbaka hit. Fyra fem dagar kanske räcker för ett litet barn för att det ska tro att den nya platsen är permanent. Korvas kanske precis hade accepterat att hon bodde på en ö, när det plötsligt var dags att åka hem igen.

Men väl inne i vardagsrummet fick hon syn på några av sina leksaker. En boll, en mjukiselefant och en mjukisbjörn och plötsligt fick hon en otrolig massa energi och började prata i ett och krypa fram och tillbaka mellan mig och Lisa. Hon samlade alla sakerna i soffan, där Lisa satt och så tog hon med sig en leksak och kröp bort till fåtöljen där jag satt och visade upp den för mig. Sedan kröp hon tillbaka och bytte leksak och gjorde samma sak igen. Detta höll hon på med i evigheter, samtidigt som hon babblade nonstop. Till slut fick leksakerna vara och så började hon, så fort hon kunde, krypa fram och tillbaka på mattan. Två meter framåt och så en tvär vändning och så två meter tillbaka. Hon såg lite ut som hundar ofta gör, efter att de precis har badat. De kommer upp, skakar av sig vattnet och blir sedan helt vilda och uppspelta.

Senare i sovrummet, pekade hon på allt hon kände igen och sa ”titta”. Och efter godnattsagan lade hon sig leende under täcket i spjällsängen och somnade inom kort.

Jag tror att hon blev glad över att hennes hem fanns kvar.

Korvas hade en fästing idag, den fjärde någonsin. Fästingen måste vara den mest onödiga insekt som lever på vår jord. Finns det någon annan levande varelse som är beroende av fästingar? Jag tror inte det. Jag tror att om man utrotade alla fästingar i världen så skulle det inte röra något annat djur i ryggen, de skulle förmodligen inte ens märka att de var borta. Nej, de är helt överflödiga och onödiga, men ändå kryllar det av dem. De kryper omkring i miljontal som om de härskade på planeten. Dessutom är de äckliga och sprider otäcka sjukdomar som kan ge men för livet. Och att få men för livet för att man har blivit biten av världens mest onödiga insekt vore onekligen höjden av tragik.

Jag ska ta sprutan, det har jag lovat mig själv (i ett par år). Tydligen kan små barn inte få TBE, så Korvas kan skatta sig lycklig som slipper nålen på ett tag. Borelia däremot, kan hon ju få precis som alla andra. Det är tur att det är så otroligt lätt att märka minsta lilla svarta prick på hennes lena, vita och prickfria kropp. Först tror man att det är ett födelsemärke, men sedan kommer man på att hon faktiskt inte har några födelsemärken och så kikar man på pricken på nära håll och då visar det sig att det sitter en liten smittspridande jävel och suger ut min hennes fina blod. Fästingen borde vara det ultimata beviset på att gud inte finns.

Jag har en vän som kastar bort dyrbar tid på att debattera frågan om guds existens på ett forum på nätet. Han skulle så enkelt kunna få slut på allt tjafs bara genom att ställa frågan:

Om gud nu finns, hur förklarar ni i så fall fästingen?