Jag har inte bestämt mig för om jag tycker om att dela upp tiden i olika perioder eller inte. Egentligen flyter ju allting ihop, utan att ha en början eller ett slut, men samtidigt kan det finnas en poäng med att summera ihop en rad händelser till en period, för att ge händelserna mer tyngd. Och den senaste veckans händelser med Korvas, förtjänar att sammanfattas till en fantastisk period. Det är otroligt mycket som händer på kommunikationsplanet nu. Hon härmar och konverserar och förstår enormt mycket mer än för ett par veckor sedan.

Hon har varit på strålande humör idag, sånär som på den sista halvtimmen före läggdags. Stora delar av dagen har hon suttit för sig själv och pysslat med olika saker. Hon har staplat upp föremål bredvid och på katten och hon har pratat i lugn och stillsam ton om ditten och datten. Även idag bankade hon lite på Ahlgren, med ett gosedjur, och jag sa till henne att hon måste klappa försiktigt och demonstrerade på mig själv, genom att stryka försiktigt med handen mot kinden. Det resulterade i att hon började stryka försiktig med handen mot sin egen kind en stund, innan hon gav katten en ny omgång med mjukisdjuret.

Hon finner stort nöje i att själv försöka ta på sig ett par glasögon av mindre modell, som hon för bara någon vecka sedan vägrade ha någonting att göra med. Det har gått upp för henne att vi tycker att det är roligt när hon har dem på sig och nuförtiden gör hon både ett och annat för att locka till sig ett skratt. Och när man blinkar mot henne med ena ögat, blinkar hon tillbaka flera gånger med båda ögonen och kombinerar det med ett förtjusande grimasliknande leende.

Men det största kommunikationsrelaterade genombrottet skedde när jag bläddrade igenom min bokföring, som Korvas och jag var och hämtade hos revisorn, tidigare under dagen. Jag satt i fåtöljen och Korvas hängde över mitt ben och följde roat med, när jag vände bladen. Efter ett tag frågade jag henne: ”Ska du inte hitta på någonting själv istället? Kan du inte ta med dig en bok och sätta dig i soffan och läsa lite? Gör det Korvas, sätt dig i soffan och läs en bok.” När hon strax därpå lämnade platsen bredvid mig, hade jag inte en tanke på att hon skulle göra som jag hade föreslagit, men när jag tittade upp såg jag hur hon hämtade två böcker från hyllan, kravlade upp i soffan och satte sig och läste. Om det inte hade funnits ytterligare ett ögonvittne, i vår inneboende Sverker, vet jag inte om jag hade trott på det själv.

Utöver den stolthet och glädje jag kände, över att hon faktiskt förstod vad jag sa, blev jag både lättad och förtjust över att mitt fantastiska barn föredrar en god bok, framför att gå igenom sin pappas bokföring.