Jag vet att jag tidigare har tänkt på hur skönt det har varit att Korvasson har varit relativt omedveten om sin omgivning, i vissa avseenden. I affären till exempel, när jag har sett andra barn gorma och skrika efter saker de vill ha, så har jag tänkt: ”Det där längtar man ju inte direkt efter.” Jag vet inte precis när det började, men den tiden är hur som helst förbi. I kön till kassan vill hon naturligtvis ha sina mandariner direkt. Och hur säger man åt ett snart femton månader gammalt barn att man måste betala för mandarinerna först, innan man får äta dem? Hon måste tro att jag retas med henne, och mandariner är ingenting man skojar om, det visar hon med all önskvärd tydlighet. Och så är det så omänskligt elakt av mig att inte låta henne knappa på tangenterna till datorn. Hon blir så fruktansvärt arg och frustrerad. Märkligt nog respekterar hon förbudet, men hon vibrerar av ilska och biter sig i knogarna och sliter sig i håret. Det är svårt att inte skratta då.

Igår hade Korvas väldigt mycket att vara arg på, alltifrån opassande bokval till tangentförbud. Men jag lyckades få henne på lite bättre humör med en lek, då jag tog tag i hennes skitiga små kuddfötter och lät dem överfalla hennes ansikte med pussar. Hon skrattade högt åt de pussbenägna fötterna, och jag i min tur fascinerades än en gång över hur de små benen gick att böja precis hur som helst, utan att det tog emot.

Idag, när jag stod och diskade, hörde jag små flämtningar bakom mig, blandat med ”mmm”-ljud. Först hörde jag ljuden utan att riktigt registrera dem, så det hade hållit på ganska länge innan jag kom mig för att se vad Korvas hade för sig.

Och när jag vände mig om, satt hon i soffan och pussade sina fötter.