Både Lisa och jag tycker om struktur. Jag kan i ärlighetens namn inte påstå att vi har så mycket av den varan, någon av oss, men vi tilltalas av den likafullt. Korvas är ett undantag. Med henne har vi haft väldigt tydliga rutiner, även om de har börjat luckras upp något på senare tid. Men hon har i mycket stor utsträckning ätit och sovit på samma tider. Det är ju omöjligt att veta hur hon hade varit om vi inte hade haft dessa rutiner, men jag tror att det har bidragit till att hon sover så bra på nätterna.

När det gäller de strikta matrutinerna hade vi inte så mycket val. Eftersom Jag, redan efter två veckor, började mata Korvas med flaska på halvtid, så var jag beroende av att ha fasta hålltider. Det fanns ju inte samma flexibilitet hos mig som hos någon med bröst. Nuförtiden har man ganska mycket tid på sig, då hon inte blir hungrig lika plötsligt, men i början gick det fort. Om man tajmade målet lite fel, kändes de fem minuter det tog att värma upp flaskan i mjölkvärmaren, som en evighet.  Trehundra sekunder, i sällskap av en tomatröd och gallskrikande bebis, ÄR en evighet.

När vi kom hem med henne från BB, tre dagar gammal, kändes det som att flytta in igen, med helt nya förutsättningar. Den första tiden var som en enda lång sömnlös dröm. Eller som ett drömliknande töcken. Dagarna och nätterna flöt ihop så att det var svårt att skilja dem åt och vi sov i små korta stötar. Jag vaknade, med ett ryck, säkert hundra gånger per natt av rädsla för att Korvas skulle ha rullat av min mage och ner på golvet.

I vår jakt efter struktur, försökte vi se någon sorts mönster i Korvassons ätande och förde statistik över hennes måltider. Hon var som en liten fästing vid bröstet och kunde äta i timmar. Så här ser ett litet utdrag ur hennes första matschema ut:

Mat- 18:10

Paus-19:25

Fortsättning-19:36

Paus-20:30

Fortsättning-20:35

Slut-21:10

Mat-22:30

Slut-23:35

Mat-03:20

Slut-när Lost slutade (Tv-serien)

Mat-08:00

Slut-09:00

O.s.v.

Vi fann inget som helst mönster i hennes ätande och slutade därför relativt snabbt med den helt onödiga statistiken. Man ska betänka att i de små avbrotten som uppstod mellan målen, var Lisa tvungen att genomgå den ganska tidskrävande proceduren att pumpa ur brösten på överflödig mjölk. Det resulterade i att hon praktiskt taget inte sov någonting över huvud taget, på flera dygn. Hon nickade till ibland. I flera dygn i sträck så bestod hennes sömn i att nicka till ibland. Jag sov också väldigt lite under dessa dagar, då jag hade någon idiotisk förställning om att jag, av solidariska skäl, också borde vara vaken när Lisa var det.

Vid ett tillfälle, när Korvas var fyra dagar gammal, så hade Lisa av ren utmattning somnat ordentligt. När Korvas blev hungrig och började skrika så tog jag ut henne ur rummet. Jag visste att det fanns lite utpumpad mjölk i kylen och att jag måste ge det ett försök.  Jag hade aldrig gjort det tidigare och uppgiften kändes nästan övermäktig. Som hos någon som har misstagits för kirurg och plötsligt står med en skalpell i handen vid ett operationsbord, utan att veta hur man ska göra. Tänk om hon inte skulle acceptera varken mig eller flaskan. Korvas skrek på det där sättet som får en att undra hur det är fysiskt möjligt att pressa fram så mycket ljud ur en så liten kropp, och jag var svettig av stress. Men när jag hade värmt flaskan i en kastrull med vatten och fört in den i munnen på henne, så tystnade hon inom loppet av en sekund. Hon låg tryggt mot min axel och sög i sig hela innehållet och jag kan knappast beskriva vilken oerhört fantastisk känsla det var. Mäktig och nästan overklig, men ändå helt naturlig.

Jag tror att jag kände mig som en mamma.