Korvas älskar frukt och bär, vilket de också har upptäckt på dagis och med glädje påpekat flera gånger. När det är lunch är hon mer ojämn, ibland äter hon mycket och ibland lite. Men när det är dags för mellanmål och frukt, blir hon som besatt. Vid något tillfälle, när de andra barnen hade droppat av en efter en från matbordet, satt Korvas kvar med kladdig mun och förtjusning i blicken och bara åt och åt, i fyrtiofem minuter.

I lördags var vi på födelsedagskalas. Tillställningen ägde rum i trädgården hos födelsedagsbarnets föräldrar och allt var superfint ordnat. I början var Korvas klängig och orolig, men så fick hon syn på vinbärsbuskarna och satt sedan där tills det var dags för henne att gå och lägga sig. Hon började med de svarta bären och åt fokuserat, som om det inte fanns något imorgon. De röda bären växte högre upp än de svarta men såg så frestande ut, där de hängde klara och härliga, att hon sträckte sig så att det knakade i lederna. Efter ett tag upptäckte hon att man kunde vika ner grenarna och på så vis komma åt de röda läckerheterna.

På många sätt låter det som att jag beskriver en apa, märker jag. Men det är faktiskt inte en helt opassande jämförelse, då hon också ofta rör sig som en apa. Eftersom hon (likt aporna) inte är intresserad av att gå har hon istället utvecklat olika krypstilar. Hon har sedan länge övergett krigsveteranstilen, den där det bakifrån såg ut som att hon hade amputerade ben. Den klassiska krypstilen utför hon galant, men utövar den sällan till förmån för apstilen. Apstilen tillåter nämligen att man bär något föremål i handen, då den endast kräver att man sätter en hand i marken, samtidigt som man hoppsaxar fram med benen.

Jag är övertygad om att hon kommer att lära sig att gå en dag, det oroar mig inte det minsta. Men det här med att hon älskar frukt och bär, ser jag som extremt positivt och mycket lovande inför framtiden. En tydlig indikation på att hon kommer att blir en god och omtänksam människa.

Det grundar sig helt och hållet på en teori jag har, om att onda människor inte tycker om frukt.

Om Korvassons nuvarande hemmahumör skulle visa sig vara permanent, skulle jag nog anse att vi borde tänka om beträffande dagis. Vid ett par tillfällen, när jag har kommit för att hämta henne, har jag lyckats tjuvtitta på henne ett tag innan hon har upptäckt att jag är där. Dessa stunder har gett mig en trygghet i att hon har det bra på dagarna. När man lämnar sitt illröda, skrikande barn på morgonen, är det någonting i kroppen som går sönder. Och om man inte fått en liten inblick i att hon faktiskt har det bra, efter att man har lämnat stället, tror jag att det skulle vara outhärdligt. Nu gör det ont när jag lämnar henne, men efter att jag har lett och sagt hej då till mitt förtvivlade barn går jag iväg, biter mig i läppen och upprepar för mig själv, nästan som ett mantra: ”Hon har det bra, det har jag ju sett med egna ögon”.

Men när man har hämtat henne och kommit tillbaka till lägenheten är hon ganska tjurig nuförtiden. Hon är missnöjd och gnäller stora delar av dagen. Efter hennes första dag på dagis var hon närmast ursinnig när vi kom hem. I vagnen på vägen var hon glad som en lärka, men i samma sekund som jag satte ner henne på hallgolvet blev hon hysterisk och skitförbannad. Hon kröp omkring och skrek och brölade. Brölet är ett helt nytt läte, som uppkom i samband med dagis. Hon var rasande och kröp in i hörn och lade sig i något som liknade en böneställning, med huvudet mot golvet och skrek.

Raseriet har försvunnit, men tjurigheten hänger kvar. Igår försökte vi muntra upp henne med imse vimse spindel. Hon har kommit att älska den visan. Hon viftar med händerna när regnet faller och spolar med yviga gester bort spindeln. Och när solen stiger upp, fylls hela hennes ansikte med ett leende och i förväg sträcker hon upp armarna så högt hon bara kan. Men glädjen varar bara precis så länge som visan. Redan under spindelns sista klättring uppför tråden, ser man hur ett nytt grin börjar ta form. Och efter att visan applåderats, skriker hon igen. Kanske är det i själva verket det här som är inskolningen, att sjunga barnvisor om och om igen, tills dagis har blivit en vana.

Någonting säger mig att jag kommer att börja drömma om spindlar på nätterna, innan den här resan är över.

Dagen innan Korvas började på dagis klippte vi lugg på henne. Håret hängde ner framför ögonen så det kändes nödvändigt, men det tog verkligen emot. Det var ju hennes allra första hår och har växt sedan födseln och att klippa av det kändes som ett avgörande ingrepp. Något som definitivt skulle avsluta hennes tid som bebis.

Det är någonting speciellt med de första och sista av saker. De har mer tyngd än de som kommer mellan. Korvas första ord var ”titta”, det kommer jag aldrig att glömma. Men hennes andra ord har jag redan glömt. Min mammas sista ord var ”hej”. Vi föreslog att hon skulle ringa till en av sina äldsta och käraste vänner, innan det var helt försent. Man kunde se hur hon kämpade för att få fram orden och besvikelsen över att det inte gick. Den delen av hjärnan som hade ansvar för talet hade slutat fungera. Det enda ord hon lyckades pressa fram var ”hej”. Men vilket ord som var hennes näst sista har jag ingen aning om.

Saker som är både de första och sista på samma gång är ännu mer speciella, men de är inte många. Navelsträngen är ett exempel. Jag har sparat den lilla bit navelsträng som hängde med hem på Korvas och som skrumpnade och föll av efter några dagar. Den ligger på fönsterbrädet i Korvas rum, tillsammans med det lilla armband som bebisar får när de föds. Jag har inte kunnat kasta navelsträngen, därför att det aldrig kommer att komma någon ny. Det är den enda kroppsliga kvarleva som finns, förutom Korvas själv då naturligtvis, från förlossningen. Men i brist på någon värdig behållare att förvara den i har jag låtit den ligga kvar, med strikta order till Lisa om att den inte får kastas, på fönsterbrädet, i sexton månader. Den har blivit rätt väderbiten med tiden och skrumpnat ihop ännu mer. Nu är den inte större än ett russin. Och faktum är att den även till färg och form är nästan identisk med ett russin. På ett sätt är det ganska obehagligt. För med den vetskapen i bagaget innebär det att man aldrig kan vara hundraprocentigt säker på att det inte gömmer sig en soltorkad navelstäng i russinpaketet.

Som ni förstår var det laddat det här med den första klippningen av Korvas allra första hår.

Inte ens Lisa vet om att jag har sparat håret i en tändsticksask.

När jag ska genomföra ett projekt brukar jag aldrig prata om det. Jag vill att det ska vara helt klart innan någon får reda på att jag håller på med någonting över huvud taget. Det bottnar nog i en rädsla för att det inte ska bli klart eller inte duga och att om jag har sagt det öppet så går det inte att backa. Ganska ofta blir det heller inte klart, det rinner ut i sanden. Jag börjar tvivla på mig själv och skjuter på det och sedan blir det bara inte av. När jag jobbar är det precis tvärtom, jag tvingas lova att jag ska göra det ena och det andra till ett specifikt datum och så gör jag det, därför att jag har sagt att jag ska göra det.

Vissa gör så med sina egna projekt också, de berättar om dem och så gör de dem. Ibland backar de, och ingen kan klandra dem för det. Men de genomför sina projekt i mycket högre grad än jag genomför mina.

För drygt en vecka sedan blev Korvas och jag intervjuade i tidningen ”Vi i Vasastan”. De har en sida som heter ”på hemmaplan” tror jag, och denna gång ville de ha med Korvasbloggaren. När de frågade mig om jag hade några planer på längre sikt med bloggen så tänkte jag plötsligt att jag skulle göra något som var helt olikt mig, jag skulle avslöja ett planerat projekt. Jag tänkte att om jag gör det kanske det är större chans att jag verkligen genomför det. Att det ger mig den lilla press jag behöver för att inte låta det rinna ut i sanden. Jag tänkte att nu har jag kört på hemlighetsstrategin länge nog, och den har visat sig vara en usel taktik, så jag borde verkligen göra ett försök att ändra på det. Så jag berättade, helt emot mina instinkter, att jag planerar att skriva en pappabok.

Och nu gör jag det igen.

Jag fick en fråga i kommentarerna om hur det går för Ahlgren. Det känns fint att de finns människor, även utanför familjen, som bryr sig om hur det går får vår lilla katt, så nu tänkte jag skriva några rader om det.

Vi har haft relativt få avföringsrelaterade bekymmer med katten de senaste månaderna. Häromdagen kom dock en soffkissning och idag bajsade hon på toalettgolvet. Det senare kan ha berott på att hon var oavsiktligt inlåst på toaletten ett tag. Hon smiter ju in där så fort hon hör ljudet av porlande vatten och det är inte alltid man märker henne.

Beträffande hennes boende har vi konstaterat att hon inte är lycklig i en lägenhet och därför ska flyttas ut på landet. Så nu väntar Ahlgren, utan att veta om det, på att några vänner till mig ska bli klara med sin flytt, så att hon kan få bo där. I ett hus på landet med skog och hästhagar runt knuten. Tillsvidare har hon funnit en evakueringsbostad i Lisas träningsväska. Ahlgren älskar allt som är ihåligt och en väska eller en påse som hamnat på något bord eller på golvet får sällan ligga orörd någon längre tid.  

Jag minns när jag var liten och hemskt gärna ville ha en superkraft, något som gjorde mig speciell. Helst av allt ville jag kunna flyga, men i takt med att jag insåg att det kanske inte skulle bli verklighet började jag fundera på andra sätt att utmärka mig på. Ett tag tänkte jag, på fullaste allvar, att jag skulle gå runt och äta på en lök, på samma sätt som andra äter ett äpple, och att det kanske skulle ge mig en del uppmärksamhet. Detta skulle jag alltså inte bara göra en enda gång, utan det skulle bli min grej att vara den som alltid gick omkring och åt på en lök. Det föll på att jag helt enkelt inte tyckte tillräckligt mycket om lök, inte på det sättet. Förmodligen fanns det även andra brister med den planen. Och sett ur ett superhjälteperspektiv är det inte mycket att komma med. Man kan ju tänka sig att en som kan flyga får betydligt fler uppdrag än en som alltid äter på en lök.

Jag var också inne på att använda mig av djur. En apa eller en papegoja att gå runt med på axeln skulle göra susen, tänkte jag. Det blev ingenting av med det heller. Det skulle ta flera år med uteblivet lördagsgodis för att skramla ihop till en apa eller en papegoja. Och då har jag inte räknat in kost och logi.

Som med så mycket annat kom lösningen, när jag för länge sedan hade slutat leta efter den. Många, många år för sent. Både oroväckande och befriande många år för sent. Oroväckande många år, därför att det får mig att inse att jag har blivit så gammal att jag kan minnas saker som hände för flera decennier sedan. Och befriande många år, därför att det finns något sunt med att det var länge sedan jag funderade på att äta lök, på samma sätt som andra äter äpplen, för att vara speciell.

Det var Ahlgrens kärlek för ihåliga föremål som gav mig idén. När hon har lagt sig tillrätta i en påse kan man lyfta upp den och bära omkring på henne, och hon verkar närmast tycka att det är ett behagligt sätt att färdas på. Ni förstår vad det här hade kunnat göra för mig, om jag hade kommit på det för många, många år sedan.

Jag hade kunnat vara killen som alltid gick omkring med en katt i en kasse.

Det var en glad Korvas som mötte oss idag, när vi hämtade henne på dagis. Vi gick dit båda två. Jag för att jag skulle hämta hem henne och Lisa, som skulle tillbaka till jobbet sen, för att hon inte bara skulle vara ”svikaren”, som lämnade Korvas gråtande imorse. När hon fick syn på oss i hallen hasade hon snabbt framåt och ropade ”heeeee!”. Det kändes otroligt skönt, för ett barn som har haft en fruktansvärd dag beter sig inte så, men det gör ett barn som tycker att dagen har varit fin. Sedan for hon omkring och drog fram en massa leksaker som hon ville visa för oss.

Hon var också på strålande humör i vagnen på vägen hem. Den nya vagnen. Vi har köpt en sulky, en sittvagn som är mycket mindre och smidigare än den vanliga och Korvas älskar den. Hon beter sig som om den vore en åkattraktion på ett nöjesfält och håller armarna högt och tjoar när vi glider fram. Och väljer man den andra vagnen istället, blir det ett fasans liv. Då gråter hon och pekar på sulkyn och skriker ”där, där, där!”.

Vi hade ju trott att dagarna för namnet Korvas var räknade, i och med att hon började på dagis, men det verkar inte vara så. Personalen tyckte att de skulle kalla henne för Korvas eftersom det var det hon lyssnade till. Men under inskolningen frågade en av fröknarna Lisa om det gick bra att hon kallade Korvas för Edith. Lisa sa att det naturligtvis gick bra och att hennes ”riktiga” namn trots allt var Edith, men att hon ännu inte visste om det själv. Fröken sa då att hon nog skulle göra det, men sekunden senare när hon var vänd mot Korvas sa hon: ”Hej Korvas”. Hon blev lite förvånad själv och vände sig återigen till Lisa och sa:

”Nämen nu sa jag ju Korvas i alla fall”.

 Jag visste att det bara var en tidsfråga innan Molly skulle ifrågasätta min styvpapparoll och igår kom det. Vi bråkade om hennes läggtider när hon plötsligt sa: ”Tyst Daniel, du är inte min pappa. Ibland bestämmer du mer än mamma och du är inte ens min riktiga pappa”. ”Vad spelar det för roll”, ropade jag efter henne, men fick inget svar. Jag blev inte så ledsen som jag hade trott att jag skulle bli. Det hade nog med hennes ton att göra, hon sa det för att hon var irriterad och inte för att såra. Det gör alltid mest ont när någon avsiktligt vill göra en illa.

Korvas, som jag har tränat hårt på att säga ”pappa”, kan nu uttala ordet. Men jag tror inte att hon riktigt vet vad det är hon säger, precis som med ”mamma”. Men när Lisa frågar henne ”var är pappa Korvas?”, tittar hon och pekar på mig. Jag har upprepade gånger satt handflatan mot mitt bröst och sagt ”här är pappa”. Men fram tills för några dagar sedan hade jag inte frågat henne själv. Det känns lite löjligt att prata om sig själv i tredje person på det där sättet, och frågan är ju idiotisk och betyder egentligen ”var är jag”. Bara människor som fullständigt förlorat förståndet frågar var de själva är. De och småbarnsföräldrar. Häromdagen kom jag i alla fall på att jag måste testa om min träning gett något resultat och det hade det. Det hade bara inte gett det resultat jag väntade.

När jag frågade Korvas ”var är pappa?”, tog hon upp sin lilla handflata mot sitt bröst och sa: ”Där!”.

Den här morgonen satt vi inte tysta och morrade inombords som de flesta andra morgnar. Vi sjöng för Korvas, som satt med ett stort leende och tittade med spänning och förundran på Lisa och mig. Vi började med imse vimse spindel. Jag är rätt flink med händerna, men den där klättringen i imse vimse spindel tar knäcken på mig. Jag måste koncentrera mig så mycket, att det blir svårt att sjunga samtidigt. När vi var klara applåderade Korvas och såg överlycklig ut. Då sjöng vi en till och hon blev lika glad av den. Jag vet inte vad som fick oss att sjunga denna morgon. Kanske var det att vi ville att Korvas skulle komma till dagis med ett glatt humör, rustad för att bli kvarlämnad ensam.

Jag skulle lämna henne och de hade sagt att jag skulle stanna en liten stund först och sedan gå. När vi kom in i hallen på dagiset började Korvas gnälla och stod och ryckte mig i byxbenet. Jag pratade med en i personalen och frågade hur länge jag skulle vänta innan jag gick. ”Du kan lika gärna gå på en gång”, sade hon då. Hon plockade upp Korvas i famnen, som genast började skrika och blev alldeles röd i ansiktet. Jag hade förberett mig och gått igenom situationen mentalt och med ett stort leende på läpparna sa jag ”hejdå Korvas”, vinkade och gick iväg. Det sista jag såg var hennes panikslagna illröda lilla ansikte, med ihopknipna ögon och en mun som var vidöppen men som inte gav ifrån sig ett ljud. En tystnad som man vet följs av ett gallskrik. När dörren hade slagit igen och jag hade gått några meter bort, hörde jag hennes förtvivlade skrik inifrån.

Det kändes grymt och fel att gå därifrån, när hon var så där ledsen, men jag kände ändå att jag klarade det bättre än jag hade trott. Men så fort jag ringde till Lisa för att berätta så stockade det sig i halsen. ”Men var är Korvas!?”, hann jag tänka flera gånger under dagen. Det kändes bara så märkligt att gå omkring i lägenheten, utan att hon var där.

När jag kom för att hämta henne kom hon gående, med hjälp av en i personalen, och grät när hon fick syn på mig. Och när jag tog upp henne satt hon alldeles stilla och tryckte sig mot mig. De berättade att allt hade gått bra och att hon hade sovit när det var vila och ätit bra när det var mat. De sa också att hon var iakttagande och gärna ville vara nära personalen och gärna sitta i deras knän. Sedan frågade de om vi läser mycket för henne hemma, därför att hon tydligt visade ett stort intresse för böcker. Och det stämmer ju. Korvas älskar böcker och försitter aldrig ett tillfälle att slå sig ner och läsa några rader.

Och när hon har läst en bok alldeles för många gånger, ser hon hur den ter sig upp och ner.

Det blev inte alls som jag hade tänkt mig igår. Datorn var på och jag skulle börja blogga om Korvassons första dag, utan föräldrar, på dagis. Först skulle jag bara göra Lisa sällskap på soffan en liten stund. Klockan var kvart över nio när jag lade mig på soffan och jag tror inte att det hade gått mer än fem minuter innan jag sov som en stock. Lisa väckte mig sen, när hon skulle gå och lägga sig, men jag var för trött för att följa med. Och så sov jag på soffan till halv sju på morgonen, med kläderna på. Sen smög jag upp och tänkte att jag kanske hinner sova en halvtimme i sängen, utan kläder, innan Korvas vaknar. På morgonen gick Lisa upp och tog Korvas och jag sov ända till klockan tolv.

Jag antar att jag behövde sova, men jag hatar att vakna på det där sättet. När det känns som att man är bakis fast man inte är det och det är morgon för en själv, men mitt på dagen för de andra. Det blir en krock i tillstånd då. Sen tar det halva dagen att komma på fötter igen. Men nu börjar jag likna mig själv igen och Korvas sover, så snart ska jag ge mig i kast med att skriva om Korvassons första dag på dagis.

Ibland när jag ska berätta någonting för någon vän som jag inte har träffat på länge, så händer det ganska ofta att personen ifråga säger: ”Jag vet”. Då blir jag lite förbryllad och känner mig tjatig och förbannar mitt minne, som brukar vara så gott. Och så börjar jag fundera på om jag har fått alzheimer eller något, eftersom jag känner mig så tvärsäker på att jag inte har berättat det tidigare. Men så slår det mig. Bloggen! De har ju läst det i bloggen! Då känns det alltid lite underligt. Man ser ju inte de som läser framför sig och jag har väldigt dålig koll på vilka av mina vänner som läser bloggen. De senaste dagarna har allt känts ännu underligare, eftersom jag inte ens har vetat vilka inlägg som förekommit i min egen blogg. Det ligger någonting nästan kusligt över det.

Nu känner jag mig som vikariens vikarie och har lite prestationsångest. Men faktum är att det inte hade funnits någon blogg över huvud taget om det inte vore för Lisa. Det hade inte funnits någon Korvasblogg utan Lisa menar jag då. Det finns ju väldigt många bloggar som inte har någonting alls med Lisa att göra. Kanske skulle man till och med våga gå så långt som att säga att de flesta bloggar inte har någonting alls med Lisa att göra. Men Korvasbloggens uppkomst har allt med Lisa att göra.

I slutet av oktober förra året skulle Korvas och jag iväg och träffa min syster med familj, i rålambshovsparken. När vi klädde på oss i hallen, frågade Lisa: ”Men varför har du två kylväskor med dig?”. Jag berättade att den ena var för att hålla bröstmjölken kall och den andra för att hålla en flaska med ersättning varm. Vi konstaterade att jag var en expert på det här med mjölkhantering. Och konstigt vore annat. Ända sedan Korvas föddes hade jag hållit på och frusit in och tinat och värmt upp och hällt bröstmjölk i iskuber. Hela frysen var full och allt var daterat. Jag lade den nyaste mjölken överst och tog ut och tinade den äldsta från botten. Sedan portionerade jag upp mjölkkuberna i olika behållare, så att det skulle täcka dagens alla mål. Och skulle vi gå ut, packade jag ner det som behövdes i en kylväska. ”Du borde verkligen starta en blogg”, sa Lisa. ”Det behövs fler pappor som bloggar”. ”Ja, det borde jag”, sade jag. ”Jag skulle ha väldigt mycket att säga”, fortsatte jag sturskt. ”Korvasbloggen skulle den heta.”

Sedan gick Korvas och jag iväg för att möta min syster. På vägen tänkte jag lite på bloggen, men visste nog innerst inne att det inte skulle bli någonting av med det. Precis som med så många andra av mina projekt, så skulle även det här rinna ut i sanden.

Men när vi kom hem igen, hade Lisa redan registrerat Korvasbloggen på Aftonbladet.