När jag ska genomföra ett projekt brukar jag aldrig prata om det. Jag vill att det ska vara helt klart innan någon får reda på att jag håller på med någonting över huvud taget. Det bottnar nog i en rädsla för att det inte ska bli klart eller inte duga och att om jag har sagt det öppet så går det inte att backa. Ganska ofta blir det heller inte klart, det rinner ut i sanden. Jag börjar tvivla på mig själv och skjuter på det och sedan blir det bara inte av. När jag jobbar är det precis tvärtom, jag tvingas lova att jag ska göra det ena och det andra till ett specifikt datum och så gör jag det, därför att jag har sagt att jag ska göra det.

Vissa gör så med sina egna projekt också, de berättar om dem och så gör de dem. Ibland backar de, och ingen kan klandra dem för det. Men de genomför sina projekt i mycket högre grad än jag genomför mina.

För drygt en vecka sedan blev Korvas och jag intervjuade i tidningen ”Vi i Vasastan”. De har en sida som heter ”på hemmaplan” tror jag, och denna gång ville de ha med Korvasbloggaren. När de frågade mig om jag hade några planer på längre sikt med bloggen så tänkte jag plötsligt att jag skulle göra något som var helt olikt mig, jag skulle avslöja ett planerat projekt. Jag tänkte att om jag gör det kanske det är större chans att jag verkligen genomför det. Att det ger mig den lilla press jag behöver för att inte låta det rinna ut i sanden. Jag tänkte att nu har jag kört på hemlighetsstrategin länge nog, och den har visat sig vara en usel taktik, så jag borde verkligen göra ett försök att ändra på det. Så jag berättade, helt emot mina instinkter, att jag planerar att skriva en pappabok.

Och nu gör jag det igen.