Det har gått rätt bra måste jag erkänna. Faktum är att det har gått så bra att jag ibland har lyckats lura mig själv till att tro att jag är någon annan. En god människa som ses på med respekt. Men en gnagande oro har alltid funnits där. Och frågorna. Hur länge ska det hålla? När kommer någon att genomskåda mig? Men dagarna har gått och ingen har märkt någonting och gradvis har jag känt mig säkrare. Jag kan det här, har jag tänkt. Har jag kunnat hålla på så här länge utan att någon har synat mig, kan jag hålla på i en evighet. Men det fungerar inte så. Så fort man känner sig lite säker slappnar man av. Och då, när man minst anar det, smäller det. Man tror att man har räknat med allt, men det är alltid på någon förbannad liten detalj det faller.

Och då är de framme, blodhundarna. Med sina finslipade organ kan de nosa sig fram till minsta lilla misstag. De har en känsla för detaljer och en iakttagelseförmåga som andra bara skulle våga drömma om. Och när de ser en blottad strupe så hugger de, utan att blinka. Det var precis vad som hände i samband med mitt inlägg igår, jag blev avslöjad i kommentarerna. Och vad föll det på? Jo, det föll på detaljer. Ett par rosa leksaksglasögon och en röd napp. Små misstag, men som för samhällets mest skarpsinniga medborgare är glasklara signaler på att allt är en bluff. Så nu står jag här, avslöjad och uthängd som falskprofet, hycklare och mansgris. Och vad ska jag säga? Förlåt? Men jag ångrar ju ingenting.

Jag heter egentligen Benke och bor i Skärmarbrink och har inte ens något barn. Och inte fan skulle jag döpa det till Korvas, om jag hade ett. Korvasbloggen var bara någonting jag startade för att få ligga. Men nu är allt förstört.

Tack, din jävel!