Det här är en hyllning till Korvas och till bebisradion. På sätt och vis är hela bloggen en hyllning till Korvas, men då och då tar jag ju tillfället i akt att baktala henne också. Det här inlägget är helt och hållet en hyllning till henne. Och till bebisradion.

I förra veckan var Korvasson och jag och några vänner på Barnens ö igen. Vi brukar traditionsenligt äta middag där en gång om året, på restaurang KnappKarlsson, som ligger helt fantastiskt belägen på öns gamla postbrygga.  Min syster och hennes man hyr en kollogård, som inte är i bruk, som ligger precis mittemot postbryggan, och där skulle vi tillbringa natten. Vi bokade bord till klockan åtta och gick sedan tillbaka till huset för att ordna med kvällsbestyren. Korvas nattningsprocedur brukar börja klockan sju, med välling, blöjbyte, tandborstning, pyjamaspåsättning och godnattsaga. Här är det viktigt att inflika att jag var fullkomligt trygg i min övertygelse om att jag i lugn och ro skulle hinna natta Korvas innan det blev dags för middag. Jag vet inte hur många som kan det, men Korvas kan man verkligen lita på när det kommer till nattning. Och man ska också betänka att hon inte var van vid att sova på den här platsen.

Jag hade riggat upp en sovhörna åt henne, genom att lägga en madrass på golvet och ställa några skåp som en liten mur runt. En improviserad sovhage, kan man säga. Och så hade jag tagit med mig hennes täcke och kudde, Pigge (hennes favorit gosedjur) och några pixiböcker hemifrån. Täcket och Pigge var för att hon skulle känna sig trygg. Pixiböckerna tog jag mest med för att jag hoppades på sovmorgon. Klockan 19:26 var vi klara. När jag lade ner henne i sängen, efter att ha läst sagan, drog hon åt sig täcket och tittade sömnigt på mig, och precis innan jag skulle gå så vinkade hon åt mig (!). Hon ville sova och gav mig klartecken att gå.

Och så satt vi på postbryggan och åt en fantastisk måltid. Ca femtio meter bort, på andra sidan vägen, låg Korvas och snusade. Jag hade bebisradion vid min sida och om det hade behövts hade jag varit hos henne på tjugofem sekunder. Men hon sov tryggt, min lilla flicka.

På morgonen vaknade jag först av att hon stod och babblade i sin lilla hage, men sedan somnade jag om. Och nästa gång jag vaknade, hade hon klättrat över skåpen och stod vid min säng och klappade mig i ansiktet, glad som en lärka.

Redo för en ny dag.