Dagen innan Korvas började på dagis klippte vi lugg på henne. Håret hängde ner framför ögonen så det kändes nödvändigt, men det tog verkligen emot. Det var ju hennes allra första hår och har växt sedan födseln och att klippa av det kändes som ett avgörande ingrepp. Något som definitivt skulle avsluta hennes tid som bebis.

Det är någonting speciellt med de första och sista av saker. De har mer tyngd än de som kommer mellan. Korvas första ord var ”titta”, det kommer jag aldrig att glömma. Men hennes andra ord har jag redan glömt. Min mammas sista ord var ”hej”. Vi föreslog att hon skulle ringa till en av sina äldsta och käraste vänner, innan det var helt försent. Man kunde se hur hon kämpade för att få fram orden och besvikelsen över att det inte gick. Den delen av hjärnan som hade ansvar för talet hade slutat fungera. Det enda ord hon lyckades pressa fram var ”hej”. Men vilket ord som var hennes näst sista har jag ingen aning om.

Saker som är både de första och sista på samma gång är ännu mer speciella, men de är inte många. Navelsträngen är ett exempel. Jag har sparat den lilla bit navelsträng som hängde med hem på Korvas och som skrumpnade och föll av efter några dagar. Den ligger på fönsterbrädet i Korvas rum, tillsammans med det lilla armband som bebisar får när de föds. Jag har inte kunnat kasta navelsträngen, därför att det aldrig kommer att komma någon ny. Det är den enda kroppsliga kvarleva som finns, förutom Korvas själv då naturligtvis, från förlossningen. Men i brist på någon värdig behållare att förvara den i har jag låtit den ligga kvar, med strikta order till Lisa om att den inte får kastas, på fönsterbrädet, i sexton månader. Den har blivit rätt väderbiten med tiden och skrumpnat ihop ännu mer. Nu är den inte större än ett russin. Och faktum är att den även till färg och form är nästan identisk med ett russin. På ett sätt är det ganska obehagligt. För med den vetskapen i bagaget innebär det att man aldrig kan vara hundraprocentigt säker på att det inte gömmer sig en soltorkad navelstäng i russinpaketet.

Som ni förstår var det laddat det här med den första klippningen av Korvas allra första hår.

Inte ens Lisa vet om att jag har sparat håret i en tändsticksask.