De värsta mardrömmarna man kan ha, är de när allt till en början verkar precis normalt. Omgivningen är densamma som när man är vaken och alla människor omkring en ser ut- och har samma namn som vanligt. Då är man oförberedd. När man sedan upptäcker att de man älskar och litar på är onda och vill en illa, blir skräcken enorm.

Precis så, fast i vaket tillstånd, måste Korvas ha upplevt det för ett par veckor sedan när vi var på landet. Hon hade fått en fästing som satt i kanten in mot ögat i det nedre ögonlocket. Den var alldeles för liten för att jag skulle ha en chans att komma åt den med mina fingrar, så uppgiften föll på Lisa. Men för att det över huvud taget skulle vara möjligt var jag tvungen att hålla Korvas stilla. Med ett grepp som måste liknas vid en tvångströja och som krävde både armar och ben, låste jag fast hennes lilla kropp och huvud, så att hon inte kunde röra sig en millimeter, samtidigt som Lisa grävde med naglarna i hennes öga.

Jag har aldrig hört henne skrika i panik på det där sättet, och jag har aldrig känt henne kämpa så hårt för att komma loss. Det är svårt att uppskatta hur lång tid det tog, men det kändes som att det hade gått en evighet innan vi var klara. Lisa och jag mådde illa, rent fysiskt och Korvas grät och skrek så mycket att hon till slut inte orkade mer, och låg som en varm trasa i min famn. Men även efter att hennes krafter tagit slut, hade hon skräck i ögonen och de fladdrade fram och tillbaka, som hos någon som är jagad.  Och när fästingen var borttagen, tog det närmare en timme för Korvas att lugna ner sig ordentligt.

Själv har jag ännu inte släppt det, helt och hållet.