Idag hade Molly sin första skoldag och Korvas sin andra dag på dagis. Vi åt frukost alla tre, havregrynsgröt i vanlig ordning med Daniels hemmalagade äppelmos. Jag och Korvas begav oss snart med glatt mod till förskolan, men bara efter en timme eller två ville jag ta mitt barn och fly. Jag kände hur snabbt pulsen steg och hur stressad jag blev av allt stoj, kastande och revirförklarande. När vissa började prata bebisspråk med mitt barn ville jag skrika rakt ut – SLUTA PRATA TILL MITT BARN SOM ATT HON ÄR EN IDIOT!

Det gjorde jag givetvis inte utan jag bet ihop och påminde mig själv om att det här är bra för Korvas. Hon måste lära sig interagera med andra barn istället för att som nu, dra till reträtt när de söker kontakt. Hon måste lära sig umgås och samsas med såväl dumma som snälla och våga stå på sig.

Efter idag vill jag ändå helst gå och knacka dörr i hela Vasastan efter det där dagiset där jag tycker om alla barn och alla föräldrar. Ett dagis där inga barn skriker, där barnen inte kastar tallrikarna, där alla är snälla och där personalen är genusmedvetna.

Vi fick ju en plats på ett litet, hemtrevligt och mysigt föräldrakooperativ, men bytte i sista stund när vi fick en plats på det kommunala dagiset i närheten. Det kommunala dagiset är väldigt mycket större och massor av fler barn, men för mig var det från början väldigt viktigt med ett kommunalt dagis. När det ett tag verkade som vi inte fick någon plats var jag beredd att släppa mina principer, men nu blev det som det var tänkt från början.

Den privata förskolan hade, likt de flesta privata, sämre öppettider och krav på att föräldrarna skulle vara personaljour ett par gånger per termin. Men det är det här med allt kortare öppettider som förbryllar mig mest. Hur kan det vara möjligt för alla familjer att lämna sina barn kl. 9 och hämta dem redan kl. 15?

Det har blivit allt fulare att ha sina barn på dagis och en känsla av skam om barnen faktiskt måste vara där en hel arbetsdag. Den privata förskolan som vi först fick plats på öppnade 7.30 och stängde 16.30. De sa att det eventuellt gick att ha längre öppettider, men då skulle det innebära mindre personal under utsatta tider. Jag vet inte om jag skulle ha det modet som krävs för att vara den föräldern som kräver det och sedan får bära hundhuvudet.

Jag känner ändå en trygghet i att Korvas ska gå ett kommunalt dagis och jag känner mig trygg i att jag har rätten att kräva vissa saker, som t.ex. öppettider, att Korvas kommer lära sig göra en kullerbytta och att hon kommer kunna skilja på en clementin, nektarin och ett plommon.

Det kommer bli bra… och kanske kan man kräva pengarna tillbaka om hon aldrig lär sig göra en kullerbytta?