Jag fick lite panik i kroppen idag, när det damp ner ett brev där det stod att vi har blivit felinformerade om datumet för inskolningen på Korvassons dagis. Tidigare var det den första september som gällde, men det var fel och det korrekta datumet är redan den artonde augusti. Det kändes som att tiden rycktes ifrån mig. Även om det bara är en skillnad på tolv dagar, så kändes det mycket. Det handlar om förberedelser.

Direkt när jag hade läst brevet tittade jag ner på Korvas som satt på golvet. Hon var lyckligt ovetande om förändringarna och satt och bläddrade i en broschyr om yoga. På framsidan var det en kvinna med extremt vinda ögon, som satt i någon yogaställning. Min första tanke var att omslaget förmodligen skulle avskräcka fler än det lockade, och få folk att tro att det handlade om en väldigt nischad form av yoga, bara för vindögda. I bakgrunden satt en man i samma ställning som skelade även han.

Sen kom jag att tänka på när jag var liten och skulle börja på karate, tillsammans med två kompisar. Vi kom till den första (och sista skulle det visa sig) träningen med väldigt höga förväntningar. Tränaren hälsade oss välkomna och så satte vi igång med uppvärmningen, och tårna var först ut. Tårna! Fram till den dagen hade jag levt i tron om att man aldrig i hela sitt liv skulle behöva värma upp sina tår, men jag kunde in ha haft mer fel. Varje tå skulle långsamt snurras tio varv medsols, samtidigt som vi räknade på japanska. Alltså, ni måste förstå att vi inte var särskilt gamla och att vi hade kommit dit för att sparka högt och slå av plankor på mitten, och inte för att snurra på tårna. Det rådde en otroligt fnissig stämning i gruppen, som knappast blev bättre av att en av mina vänner råkade släppa sig. Och när vi hade snurrat på lilltån tio varv medsols, så fick vi instruktioner om att göra samma sak motsols. Ja, ni förstår, matematiken är enkel. Tio tår och tjugo varv på varje.

När jag hade snurrat mina tår tvåhundra varv visste jag att jag var färdig med karaten.