Den här morgonen satt vi inte tysta och morrade inombords som de flesta andra morgnar. Vi sjöng för Korvas, som satt med ett stort leende och tittade med spänning och förundran på Lisa och mig. Vi började med imse vimse spindel. Jag är rätt flink med händerna, men den där klättringen i imse vimse spindel tar knäcken på mig. Jag måste koncentrera mig så mycket, att det blir svårt att sjunga samtidigt. När vi var klara applåderade Korvas och såg överlycklig ut. Då sjöng vi en till och hon blev lika glad av den. Jag vet inte vad som fick oss att sjunga denna morgon. Kanske var det att vi ville att Korvas skulle komma till dagis med ett glatt humör, rustad för att bli kvarlämnad ensam.

Jag skulle lämna henne och de hade sagt att jag skulle stanna en liten stund först och sedan gå. När vi kom in i hallen på dagiset började Korvas gnälla och stod och ryckte mig i byxbenet. Jag pratade med en i personalen och frågade hur länge jag skulle vänta innan jag gick. ”Du kan lika gärna gå på en gång”, sade hon då. Hon plockade upp Korvas i famnen, som genast började skrika och blev alldeles röd i ansiktet. Jag hade förberett mig och gått igenom situationen mentalt och med ett stort leende på läpparna sa jag ”hejdå Korvas”, vinkade och gick iväg. Det sista jag såg var hennes panikslagna illröda lilla ansikte, med ihopknipna ögon och en mun som var vidöppen men som inte gav ifrån sig ett ljud. En tystnad som man vet följs av ett gallskrik. När dörren hade slagit igen och jag hade gått några meter bort, hörde jag hennes förtvivlade skrik inifrån.

Det kändes grymt och fel att gå därifrån, när hon var så där ledsen, men jag kände ändå att jag klarade det bättre än jag hade trott. Men så fort jag ringde till Lisa för att berätta så stockade det sig i halsen. ”Men var är Korvas!?”, hann jag tänka flera gånger under dagen. Det kändes bara så märkligt att gå omkring i lägenheten, utan att hon var där.

När jag kom för att hämta henne kom hon gående, med hjälp av en i personalen, och grät när hon fick syn på mig. Och när jag tog upp henne satt hon alldeles stilla och tryckte sig mot mig. De berättade att allt hade gått bra och att hon hade sovit när det var vila och ätit bra när det var mat. De sa också att hon var iakttagande och gärna ville vara nära personalen och gärna sitta i deras knän. Sedan frågade de om vi läser mycket för henne hemma, därför att hon tydligt visade ett stort intresse för böcker. Och det stämmer ju. Korvas älskar böcker och försitter aldrig ett tillfälle att slå sig ner och läsa några rader.

Och när hon har läst en bok alldeles för många gånger, ser hon hur den ter sig upp och ner.