Det var en glad Korvas som mötte oss idag, när vi hämtade henne på dagis. Vi gick dit båda två. Jag för att jag skulle hämta hem henne och Lisa, som skulle tillbaka till jobbet sen, för att hon inte bara skulle vara ”svikaren”, som lämnade Korvas gråtande imorse. När hon fick syn på oss i hallen hasade hon snabbt framåt och ropade ”heeeee!”. Det kändes otroligt skönt, för ett barn som har haft en fruktansvärd dag beter sig inte så, men det gör ett barn som tycker att dagen har varit fin. Sedan for hon omkring och drog fram en massa leksaker som hon ville visa för oss.

Hon var också på strålande humör i vagnen på vägen hem. Den nya vagnen. Vi har köpt en sulky, en sittvagn som är mycket mindre och smidigare än den vanliga och Korvas älskar den. Hon beter sig som om den vore en åkattraktion på ett nöjesfält och håller armarna högt och tjoar när vi glider fram. Och väljer man den andra vagnen istället, blir det ett fasans liv. Då gråter hon och pekar på sulkyn och skriker ”där, där, där!”.

Vi hade ju trott att dagarna för namnet Korvas var räknade, i och med att hon började på dagis, men det verkar inte vara så. Personalen tyckte att de skulle kalla henne för Korvas eftersom det var det hon lyssnade till. Men under inskolningen frågade en av fröknarna Lisa om det gick bra att hon kallade Korvas för Edith. Lisa sa att det naturligtvis gick bra och att hennes ”riktiga” namn trots allt var Edith, men att hon ännu inte visste om det själv. Fröken sa då att hon nog skulle göra det, men sekunden senare när hon var vänd mot Korvas sa hon: ”Hej Korvas”. Hon blev lite förvånad själv och vände sig återigen till Lisa och sa:

”Nämen nu sa jag ju Korvas i alla fall”.