Det tar inte lång tid innan det känns trögt. Igår satt jag och stirrade länge på skärmen innan jag insåg att det inte skulle bli något inlägg då heller. Jag befann mig i ett blackoutliknande tillstånd och kunde inte skriva en enda mening. Och så var jag arg i kroppen.

Korvas och jag hade riktigt fina dagar på barnens ö, men så fort vi kom hem blev hon otroligt gnällig. Jag vet inte om det berodde på att hon var besviken över att byta gräsmattan mot vardagsrumsgolvet eller vad det var, men gnällig var hon. Samtidigt höll Fisen på att förhandla och trixa på sms, om att få stanna kvar längre än avtalat på sin väns land, och som vanligt var hon ute i sista sekunden. Och jag var trött och svettig och verkligen inte upplagd för gnäll och trix och blev skitarg inombords. Sen hade jag svårt att släppa den känslan när pappa kom och hälsade på och var förmodligen inte världens trevligaste värd. Detta trots att han gav mig ovärderliga tips, som att ”om man sover mer så blir man inte lika trött”.

Nu ska jag bryta den känslan och kämpa mig mot toppen. Med mina bara händer ska jag, sten för sten, bygga upp Korvasbloggen till ett gigantiskt torn som ska höja sig över alla andra. De läsare som har känt sig svikna och i sin tur lämnat bloggen ska jag vinna tillbaka och likt Rocky Balboa ska jag springa varv efter varv runt Vasastan för att bygga upp den fysik som krävs för att orka hålla mig vaken hela nätterna. Nu bodde Rocky Balboa aldrig i Vasastan och strävade heller inte efter att hålla sig vaken hela nätterna, men det där med att springa runt kommer att vara likt. Och istället för att boxa med händerna i luften kommer jag att ”skriva” med handen i luften. Jag säger handen och inte händerna, därför att med den andra handen kommer jag att hålla Korvas.

På så vis slipper jag förväxlas med de som är ute och spelar luftpiano, och det är skönt. För oss emellan är jag inte riktigt säker på att allt står rätt till i huvudet på dem.