Idag hade Molly sin första skoldag och Korvas sin andra dag på dagis. Vi åt frukost alla tre, havregrynsgröt i vanlig ordning med Daniels hemmalagade äppelmos. Jag och Korvas begav oss snart med glatt mod till förskolan, men bara efter en timme eller två ville jag ta mitt barn och fly. Jag kände hur snabbt pulsen steg och hur stressad jag blev av allt stoj, kastande och revirförklarande. När vissa började prata bebisspråk med mitt barn ville jag skrika rakt ut – SLUTA PRATA TILL MITT BARN SOM ATT HON ÄR EN IDIOT!

Det gjorde jag givetvis inte utan jag bet ihop och påminde mig själv om att det här är bra för Korvas. Hon måste lära sig interagera med andra barn istället för att som nu, dra till reträtt när de söker kontakt. Hon måste lära sig umgås och samsas med såväl dumma som snälla och våga stå på sig.

Efter idag vill jag ändå helst gå och knacka dörr i hela Vasastan efter det där dagiset där jag tycker om alla barn och alla föräldrar. Ett dagis där inga barn skriker, där barnen inte kastar tallrikarna, där alla är snälla och där personalen är genusmedvetna.

Vi fick ju en plats på ett litet, hemtrevligt och mysigt föräldrakooperativ, men bytte i sista stund när vi fick en plats på det kommunala dagiset i närheten. Det kommunala dagiset är väldigt mycket större och massor av fler barn, men för mig var det från början väldigt viktigt med ett kommunalt dagis. När det ett tag verkade som vi inte fick någon plats var jag beredd att släppa mina principer, men nu blev det som det var tänkt från början.

Den privata förskolan hade, likt de flesta privata, sämre öppettider och krav på att föräldrarna skulle vara personaljour ett par gånger per termin. Men det är det här med allt kortare öppettider som förbryllar mig mest. Hur kan det vara möjligt för alla familjer att lämna sina barn kl. 9 och hämta dem redan kl. 15?

Det har blivit allt fulare att ha sina barn på dagis och en känsla av skam om barnen faktiskt måste vara där en hel arbetsdag. Den privata förskolan som vi först fick plats på öppnade 7.30 och stängde 16.30. De sa att det eventuellt gick att ha längre öppettider, men då skulle det innebära mindre personal under utsatta tider. Jag vet inte om jag skulle ha det modet som krävs för att vara den föräldern som kräver det och sedan får bära hundhuvudet.

Jag känner ändå en trygghet i att Korvas ska gå ett kommunalt dagis och jag känner mig trygg i att jag har rätten att kräva vissa saker, som t.ex. öppettider, att Korvas kommer lära sig göra en kullerbytta och att hon kommer kunna skilja på en clementin, nektarin och ett plommon.

Det kommer bli bra… och kanske kan man kräva pengarna tillbaka om hon aldrig lär sig göra en kullerbytta?

Idag kommer min Fina befinna sig på inspelning ute på tivolifältet och idag är hans födelsedag. Jag tänkte att idag om någon dag passar det att bra att deklarera min kärlek till min älskade.

Jag fick min dotter Molly redan när jag var sexton och nu flera år senare vågar jag säga att det till stor del handlade om att jag (likt de flesta tonårsföräldrar) sökte efter en familj, efter att bli älskad och behövd. Men som Daniel har skrivit tidigare så blir man inte lyckligare av att få barn, man blir förälder och jag kan bara instämma. Nu gick allt bra och även om Molly kan ha en dagsform av ett förpubertalt monster är jag galet stolt över den fantastiskt intelligenta och fina person hon är.

Molly har ett raffinerat sinne för humor och redan från början har Daniel och Molly skapat olika produktioner i alla dess olika former, en av de första var den här: http://www.youtube.com/watch?v=f4kA2yA-JTM

Precis innan jag träffade Daniel genom att vinka till andra sidan gatan trivdes jag med livet mer än någonsin förr. Det tråkiga kunde jag lätt förvandla till romantik och det roliga, ja det var roligt. Min familj kändes komplett med bara mig och Molly. Inför framtiden hade jag ändå förberett en lista med ett antal punkter som skulle uppfyllas om det någonsin skulle vara aktuellt med ett längre förhållande igen. Bland annat skulle mannen uppfylla krav som en egen lägenhet i samma kvarter, ha en stor och rak näsa, ett vackert kroppsspråk, vara självständig och självförsörjande, ha bott hemifrån ett par år och tycka om att vara ensam. Helt orimliga krav, men Daniel visade sig vara mannen som jag skrev min lista efter.  

Att tänka på hur jag och Daniel träffades får mig fortfarande varm i hela kroppen, men omställningen var inte helt enkel. Jag la (lägger) mycket prestige i min självständighet och för Molly har det onekligen varit omtumlande att flytta och få syskon. Snart var det ändå tydligt att jag hade haft turen att träffa en person som förgyller mitt liv på så många olika sätt. Mitt vardagsliv är lättare, jag har någon att dela glädje med, hämta kraft hos när dörrarna smäller av hormonilska och jag känner att jag självklar och älskad. Det är svårt att veta exakt vad det är som gör att man känner att man har träffat den som man vill leva med. Jag kan bara ana, vad det är som avgör, att just idag finns det inget i hela världen som skulle få mig att sluta älska Daniel och vara hans kvinna.

Jag har nyligen blivit fascinerad av ungdomskärlek, det vackra i två utspökade, men ändå oförstörda tonåringar som hånglar ogenerat på tunnelbanan. Jag brukar iaktta dem när jag ser dem och förmodligen håller jag kvar blicken olämpligt länge, men det är för att just den synen får mig att längta efter och sakna Daniel. Nu är tiden knapp och den lediga tid man har från vardagen och fina Korvas fylls snabbt upp av egna projekt man både vill och behöver göra.

Även om jag drömmer om tider då vi kan göra saker tillsammans igen, drömma och agera i stunden så vet jag att jag blir lycklig och kär när jag ser Daniel gå upp i varv för nått vansinnesprojekt eller har varit ute till klockan sju och luktar illa, men är lika glad för det. Jag vet också att jag älskar Daniel så mycket för att jag får vara fri!

Tidig morgon lämnade Korvaspappa hemmet för att bege sig ut i reklamvärlden igen. Han befinner sig på ett gammalt tivoli en bra bit utanför staden och preppar och dressar (ja, de pratar så?!). Eventuellt kommer han att sova sked med sin kollega ”100” på ett värdshus i närheten om jobbet drar ut på tiden – därför är Korvasvikarien inkallad.

Jag skulle givetvis kunna berätta om Korvas sista dag i friheten eller kanske avslöja Mollys teknik för att få håret lika uppuffat som hos de svenska hårdrockarna som sjöng för Afrika -85. Men istället ska jag ta tillfället i akt att berätta om sidor av Daniel som ni kanske anar, men ännu inte har fått se.

Det kanske är det lite för tidigt att prata om ämnet julkort, men jag vet inte när jag får chansen igen så jag kör på. Det är väldigt många som skickar julkort på sina barn i tomteluvor till sina vänner och både jag och Daniel fascineras av dessa, ofta studiofotograferade korten som dimper ner i brevlådan. Vill man ha kort på andras barn, måste korten sen hänga på kylen och hur länge måste de hänga där i så fall? Varför skickar man dessa kort, när började man med det och till vilka skickar man korten?

 Jag har ingenting direkt emot korten så länge jag slipper ha dem på min kyl. Däremot får jag en direkt obehagskänsla i kroppen om julhälsningen kommer från en bebis som inte bara har lyckats ta sig till fotografen själv utan även har skrivit och postat kortet också.

Hur som, tycker vi här hemma att detta är ett ganska roligt fenomen och förr förra julen tänkte vi att vi skulle vara produktiva och för första gången skicka ett kort tillbaka till dessa barn (och föräldrar) som skickar julkort till oss. Vi satt vid middagsbordet och bollade idéer och snart glödde det till i Daniels ögon och han fick en vision. Jag hakade snabbt på och fixade fram utrustningen och så här ser jag alltid julen framför mig nu:

Högaktningsfullt/

Korvasvikarien

Idag var min sista dag med Korvas, på det sätt som det har varit i drygt femton månader nu. Nästa gång jag träffar henne är hon ett dagisbarn. Hon börjar inskolningen på tisdag, men jag kommer att vara borta måndag och tisdag och även på dagen på onsdag. Det innebär att jag missar hennes två första inskolningsdagar. Det känns lite jobbigt, men det blev så när datumen plötsligt kastades om och hon skulle börja nästan två veckor tidigare. Jag hinner i alla fall vara med den tredje och sista inskolningsdagen och jag får vara den som lämnar henne kvar på dagiset, den fjärde dagen, förhoppningsvis utan tårdrypande avsked.

Som avslutning på en fin era, hade vi picknick i Tantolunden, med Korvassons mormor. Det blåste ordentligt, men solen sken och vi hade det fantastiskt fint. Korvas stormtrivdes och hasade iväg över vidderna och försvann längre bort från oss än hon någonsin har vågat tidigare. Och så fick hon promenadträna tillbaka med sin syster.

Ett annat problem med min bortavaro måndag och tisdag är bloggen, men Lisa har lovat att vikariera igen. Det som är viktigt att komma ihåg när det är Lisa som bloggar är att man måste utgå ifrån att ingenting är sant.

På återseende.

Ganska ofta när jag ska börja med något, så måste jag, nästan tvångsmässigt, först göra någonting annat. Det gäller främst de tillfällen då jag behöver fokusera mig lite men inte känner mig fokuserad och då skjuter jag upp allting genom att göra någonting annat. Ofta börjar jag rota efter saker i lådor, vilket alltid leder till att jag hittar något som får mig att börja leta efter någonting annat. Det fungerar på precis samma sätt som att surfa på internet, att det ena leder till det andra, och kan hålla på hur länge som helst. Innan internet fanns rotade alla i lådor.

Idag hittade jag mammas gamla telefonbok. I pärmen sitter det en post-it-lapp med några anteckningar som min syster skrev för drygt tio år sedan. Överst på lappen står det: ”Dödsbevis till skattekontoret”. På lappens vänstra sida står det namn som har bockar efter sig: Janne (bock), Ingrid (bock), Anjou (bock), Nessers (bock) etc. Och på den högra sidan under rubriken ”inte hemma” står det: Agnetha, Susanne, Göran, Marie.  Lappen innehåller min systers noteringar över vilka som hade blivit meddelade om mammas död och inte. Vi delade upp vilka vi skulle ringa till, så jag hade min egen lista, och det var rätt jobbiga samtal. ”Hej, det var länge sen, jo jag ringer för att berätta att mamma är död.” Och sedan nästa. Vi ville få det avklarat fort och var rätt effektiva, men det var helt klart en ångestladdad uppgift.

Jag minns att jag presenterade en idé för min syster, som gick ut på att vi skulle strunta i att ringa runt och istället skicka vykort. Vykortet skulle ha formen av en kista och när man öppnade kortet, eller snarare locket, så skulle det på ena sidan vara en bild av mammas lik och på den andra skulle det stå: ”Välkommen på begravning etc.”. Vi skrattade hysteriskt mycket åt det här. Dels därför att tanken ÄR hysteriskt rolig, det tycker jag fortfarande, men också därför att det inte finns någon bättre terapi än skratt. Vi skrattade överlag ganska mycket, dagarna efter mammas död. Inte alltför sällan började man gråta mitt i ett skratt, men skratten var ändå förlösande. Folk runtomkring vågade sällan skratta med. Jag tror att de fann det opassande. Men det är fel. Om de närmast anhöriga finner det lämpligt att skratta så är det bara att skratta med.

Jag hade tänkt skriva om någonting helt annat idag, innan jag började rota i lådor, men sen blev sinnestämningen en annan. När jag var klar med telefonboken började jag titta i mammas kalendrar. Det är rätt bedrövande läsning, en massa sjukhusanteckningar som väcker sorgliga minnen. Mot slutet blir anteckningarna färre och färre och med mycket otydligare handstil. Vissa anteckningar gör mig verkligen ledsen. Det blir extra laddat när livsavgörande nyheter blandas med vardagshändelser. Anteckningarna står uppradade efter varandra och bredvid sina datum och kisar man skulle man kunna tro att alla har samma tyngd. På en och samma sida har mamma skrivit ”tjejmilen” bredvid ett datum och ”fick reda på att jag har tumörer i hjärnan”, bredvid ett annat.

Då och då hittar man någonting som är roligt, och det roliga förstärks av att det smyger sig in mitt i det sorgliga. På en sida står det till exempel: ”En idiot stod och bankade på grannens dörr, på natten. Jag fick iväg honom”. Och på en annan sida där det står ”strålning” framför alla datum, finns det en fristående anteckning där det står ”äkta majonnäs”. Av någon anledning tycker jag att det är enormt roligt.

Och nu har jag tillfört en egen anteckning i mammas kalender. Bredvid den 25e april 1999 har jag skrivit:

”Idag om nio år föds Korvas”

De värsta mardrömmarna man kan ha, är de när allt till en början verkar precis normalt. Omgivningen är densamma som när man är vaken och alla människor omkring en ser ut- och har samma namn som vanligt. Då är man oförberedd. När man sedan upptäcker att de man älskar och litar på är onda och vill en illa, blir skräcken enorm.

Precis så, fast i vaket tillstånd, måste Korvas ha upplevt det för ett par veckor sedan när vi var på landet. Hon hade fått en fästing som satt i kanten in mot ögat i det nedre ögonlocket. Den var alldeles för liten för att jag skulle ha en chans att komma åt den med mina fingrar, så uppgiften föll på Lisa. Men för att det över huvud taget skulle vara möjligt var jag tvungen att hålla Korvas stilla. Med ett grepp som måste liknas vid en tvångströja och som krävde både armar och ben, låste jag fast hennes lilla kropp och huvud, så att hon inte kunde röra sig en millimeter, samtidigt som Lisa grävde med naglarna i hennes öga.

Jag har aldrig hört henne skrika i panik på det där sättet, och jag har aldrig känt henne kämpa så hårt för att komma loss. Det är svårt att uppskatta hur lång tid det tog, men det kändes som att det hade gått en evighet innan vi var klara. Lisa och jag mådde illa, rent fysiskt och Korvas grät och skrek så mycket att hon till slut inte orkade mer, och låg som en varm trasa i min famn. Men även efter att hennes krafter tagit slut, hade hon skräck i ögonen och de fladdrade fram och tillbaka, som hos någon som är jagad.  Och när fästingen var borttagen, tog det närmare en timme för Korvas att lugna ner sig ordentligt.

Själv har jag ännu inte släppt det, helt och hållet.

På ett sätt är jag redo för nästa skede i livet och jag längtar efter mer egentid. Det känns nästan overkligt att tänka sig att jag kommer att kunna ägna mig åt egna projekt, inom loppet av någon vecka. Då blir jag faktiskt lite pirrig i kroppen. Men på ett annat sätt är jag inte alls redo. Jag vill inte dela med mig av Korvas framsteg och utveckling. Jag vill inte att någon annan ska komma till mig och säga att idag gjorde hon såhär eller såhär. Hon är MIN bebis och det är jag som ska tala om för andra hur hon är och hur det går för henne. Tänk om det blir dagispersonalen som får se henne ta de allra första stegen, för det är nära nu. Det skulle ta knäcken på mig. Då finns det ingen rättvisa. Jag har oroat mig för att det ska ske när jag inte är hemma, så att det blir Lisa som får tala om det för mig, men jag har inte haft en tanke på att det skulle kunna hända någon helt annanstans. På dagis. Jag vet inte vilket som vore värst.

Jag iakttar henne mer intensivt nu och försöker supa in allting. Varje liten förändring och varje litet framsteg vill jag uppmärksamma. Jag ser hur hon ler och skrattar och lägger huvudet på sned och jag försöker tvinga in det i minnet, som om jag pluggade inför ett prov. Jag vill inte glömma. Jag vill minnas hur hennes små tänder sticker fram då hon blir uppspelt när jag jagar henne. Och hur hon kiknar av skratt när jag biter henne i fotsulorna. Och hur hon trycker sitt ansikte mot mitt, när jag håller på att somna i soffan. Hela tiden måste jag påminna mig om att vi inte ska lämna bort henne för gott.

 Hon ska bara börja på dagis.

Igår när jag stod och lagade mat, hasade Korvas runt på golvet och var ganska gnällig och rastlös. Plötsligt märkte jag att hon var försvunnen och det var sådär oroväckande tyst, så att jag var tvungen att gå och Kolla vad hon hade för sig. Molly satt i ett annat rum och surfade, och klistrad vid hennes sida stod Korvasson. Först såg jag henne inte, för det var bara hennes lugg som stack upp ovanför skrivbordet. Hennes ögon var fästa på Molly, som i sin tur tittade på skärmen, och så stod hon stilla och bara tittade och sög i sig av närheten till sin syster.

 Korvas älskar att vara med Molly, men hon tar henne aldrig för givet och är oerhört försiktig. När jag sitter vid datorn tar det aldrig mer än några sekunder innan Korvas börjar gnälla och försöker klänga sig upp i mitt knä. Och väl där vill hon hamra på tangenterna, men vet att hon inte får och börjar åla sig och gnälla ännu mer. Till Mollys knä försöker hon aldrig klättra. Hon vill gärna vara där, men skulle aldrig få för sig att göra någonting som skulle kunna vara påträngande. Inför Molly skulle hon aldrig gnälla eller ställa några krav.

När Korvassons fina storasyster kommer in i ett rum, fryser all aktivitet. Korvas verkar närmast blyg och tafatt och vet inte riktigt vad hon ska göra av sina armar och ben. Som en förälskelse. Imorse blev hon upplockad av Molly och rörde sig knappt en millimeter på tio minuter. Hon satt blickstilla, livrädd för att göra någonting som skulle kunna äventyra deras stund tillsammans. Molly skulle ju kunna resa sig upp och gå, om Korvas rörde sig. Men det gjorde hon inte och lyckan var total.

 Och efter tio minuter somnade hon i armarna på sin syster.

Det har gått rätt bra måste jag erkänna. Faktum är att det har gått så bra att jag ibland har lyckats lura mig själv till att tro att jag är någon annan. En god människa som ses på med respekt. Men en gnagande oro har alltid funnits där. Och frågorna. Hur länge ska det hålla? När kommer någon att genomskåda mig? Men dagarna har gått och ingen har märkt någonting och gradvis har jag känt mig säkrare. Jag kan det här, har jag tänkt. Har jag kunnat hålla på så här länge utan att någon har synat mig, kan jag hålla på i en evighet. Men det fungerar inte så. Så fort man känner sig lite säker slappnar man av. Och då, när man minst anar det, smäller det. Man tror att man har räknat med allt, men det är alltid på någon förbannad liten detalj det faller.

Och då är de framme, blodhundarna. Med sina finslipade organ kan de nosa sig fram till minsta lilla misstag. De har en känsla för detaljer och en iakttagelseförmåga som andra bara skulle våga drömma om. Och när de ser en blottad strupe så hugger de, utan att blinka. Det var precis vad som hände i samband med mitt inlägg igår, jag blev avslöjad i kommentarerna. Och vad föll det på? Jo, det föll på detaljer. Ett par rosa leksaksglasögon och en röd napp. Små misstag, men som för samhällets mest skarpsinniga medborgare är glasklara signaler på att allt är en bluff. Så nu står jag här, avslöjad och uthängd som falskprofet, hycklare och mansgris. Och vad ska jag säga? Förlåt? Men jag ångrar ju ingenting.

Jag heter egentligen Benke och bor i Skärmarbrink och har inte ens något barn. Och inte fan skulle jag döpa det till Korvas, om jag hade ett. Korvasbloggen var bara någonting jag startade för att få ligga. Men nu är allt förstört.

Tack, din jävel!

Det här är en hyllning till Korvas och till bebisradion. På sätt och vis är hela bloggen en hyllning till Korvas, men då och då tar jag ju tillfället i akt att baktala henne också. Det här inlägget är helt och hållet en hyllning till henne. Och till bebisradion.

I förra veckan var Korvasson och jag och några vänner på Barnens ö igen. Vi brukar traditionsenligt äta middag där en gång om året, på restaurang KnappKarlsson, som ligger helt fantastiskt belägen på öns gamla postbrygga.  Min syster och hennes man hyr en kollogård, som inte är i bruk, som ligger precis mittemot postbryggan, och där skulle vi tillbringa natten. Vi bokade bord till klockan åtta och gick sedan tillbaka till huset för att ordna med kvällsbestyren. Korvas nattningsprocedur brukar börja klockan sju, med välling, blöjbyte, tandborstning, pyjamaspåsättning och godnattsaga. Här är det viktigt att inflika att jag var fullkomligt trygg i min övertygelse om att jag i lugn och ro skulle hinna natta Korvas innan det blev dags för middag. Jag vet inte hur många som kan det, men Korvas kan man verkligen lita på när det kommer till nattning. Och man ska också betänka att hon inte var van vid att sova på den här platsen.

Jag hade riggat upp en sovhörna åt henne, genom att lägga en madrass på golvet och ställa några skåp som en liten mur runt. En improviserad sovhage, kan man säga. Och så hade jag tagit med mig hennes täcke och kudde, Pigge (hennes favorit gosedjur) och några pixiböcker hemifrån. Täcket och Pigge var för att hon skulle känna sig trygg. Pixiböckerna tog jag mest med för att jag hoppades på sovmorgon. Klockan 19:26 var vi klara. När jag lade ner henne i sängen, efter att ha läst sagan, drog hon åt sig täcket och tittade sömnigt på mig, och precis innan jag skulle gå så vinkade hon åt mig (!). Hon ville sova och gav mig klartecken att gå.

Och så satt vi på postbryggan och åt en fantastisk måltid. Ca femtio meter bort, på andra sidan vägen, låg Korvas och snusade. Jag hade bebisradion vid min sida och om det hade behövts hade jag varit hos henne på tjugofem sekunder. Men hon sov tryggt, min lilla flicka.

På morgonen vaknade jag först av att hon stod och babblade i sin lilla hage, men sedan somnade jag om. Och nästa gång jag vaknade, hade hon klättrat över skåpen och stod vid min säng och klappade mig i ansiktet, glad som en lärka.

Redo för en ny dag.