I förrgår gick vi på festivalen ”en ljummen i gräset”, Lisa, Molly och jag. Det är sorgligt, men vi har inte gjort en enda grej med Molly utan att Korvas har varit med, sedan hon föddes. Sedan Korvas föddes menar jag då, men det är väl uppenbart. Det har inte riktigt funnits tillfällen, men nu har vi Sverker som inneboende, så han tog barnpasset. Visserligen gick vi efter att korvas hade somnat, men han fick i uppdrag att vaka över bebisradion.

Mollys grundinställning är att hon inte vill göra någonting med oss över huvud taget, men vi sa att hon inte hade något val. Hon protesterade naturligtvis, men det var på ett sätt som fick oss att misstänka att hon tyckte att det var rätt okej ändå.

Det var en mysig liten festival och Molly fick dricka två läsk på raken. Det är hon verkligen inte bortskämd med, men det kändes orättvist att hon inte skulle få någonting när vi köpte öl. Hon började mjukna upp lite och var inte lika ”tuff” som hon brukar vara och det kändes fint att stå där bara vi tre och titta på folk. Det enda som var lite jobbigt var att jag kände mig ovan att prata normalt med henne. Nästan alla samtal i hemmet rör sig runt någon sorts konflikt och det är ganska sorgligt. Vi måste definitivt tvinga med henne på saker oftare.

Plötsligt kom det fram en tjej till mig och sa: ”Ursäkta, jag måste bara fråga, är det inte du som skriver den där bloggen?”. Hon sa att hon brukade läsa den och tyckte om den och jag sa tack och blev generad och råkade spilla lite öl på en av personerna som satt nedanför mig. Men det gjorde susen på Molly och när tjejen hade gått sa Molly: ”Va! Vadå, ofta att det kommer fram folk och typ känner igen dig och hälsar!”. Med ofta menar hon inte att det skulle hända ofta, det är bara någonting hon säger. Hon skulle till exempel kunna säga: ”Ofta att jag tänker följa med er på festival” och då menar hon naturligtvis inte att hon tänker följa med oss på festival ofta, utan att hon inte tänker följa med oss alls. Hur som helst hade det en positiv inverkan på henne och hon lade armen om mig lite snabbt och sa skämtsamt: ”Det här är min styvpappa”, följt av ”närrå, ja ba skoja”. Men jag förstod aldrig skämtet.

 Jag ÄR ju hennes styvpappa.

När jag kom in för att plocka upp Korvasson ur sängen i morse, satt hon helt naken och väntade. Hon hade lirkat sig ur både pyjamas och blöja. Det kanske inte låter som någon stor sak, men eftersom hon i hela sitt liv har vaknat i samma utstyrsel som hon har somnat, kändes det som en historisk händelse. Kanske var det varmt eller så var det i brist på annan sysselsättning som hon slet av sig kläderna. Alla knappar på pyjamasen var uppknäppta. Hon älskar knappar och att knäppa upp dem och hon skulle älska att knäppa dem också, om hon bara kunde. Istället blir hon skitarg och sparkar med benen och skriker, när knappen inte vill snäppa till. Och så kommer hon hasande med plagget för att man ska knäppa det, så att hon kan knäppa upp det igen.

Fram till idag har hon låtit bli att knäppa upp de kläder hon har på sig, men nu är det alltså andra tider. Min andra tanke (den första var hur fin hon var där hon satt naken i sängen) var att det fanns en överhängande risk att sängen skulle vara full av både kiss och bajs. Men så var det inte, det var snustorrt överallt, utom i blöjan.

Vi har nyligen köpt en bok till Korvas som heter ”Naken om baken” och den har vi läst säkert femtio gånger för henne. Det är en fantastisk bok, med fina illustrationer, som förmedlar budskapet om att man alltid är naken under kläderna. Boken avslutas med: ”Under kläderna är baken alltid naken”. Kanske har Korvasson ändå tvivlat och kände sig tvungen att se efter själv. Jag hoppas att hon hinner komma till klarhet om bakens nakenhet ganska snart, för på lång sikt kommer det oundvikligen att leda till en kladdig säng. Men det skulle förvåna mig mycket om vi inte finner henne naken om baken även imorgon.

Sådana där saker reder man inte ut över en natt.

Jag fick lite panik i kroppen idag, när det damp ner ett brev där det stod att vi har blivit felinformerade om datumet för inskolningen på Korvassons dagis. Tidigare var det den första september som gällde, men det var fel och det korrekta datumet är redan den artonde augusti. Det kändes som att tiden rycktes ifrån mig. Även om det bara är en skillnad på tolv dagar, så kändes det mycket. Det handlar om förberedelser.

Direkt när jag hade läst brevet tittade jag ner på Korvas som satt på golvet. Hon var lyckligt ovetande om förändringarna och satt och bläddrade i en broschyr om yoga. På framsidan var det en kvinna med extremt vinda ögon, som satt i någon yogaställning. Min första tanke var att omslaget förmodligen skulle avskräcka fler än det lockade, och få folk att tro att det handlade om en väldigt nischad form av yoga, bara för vindögda. I bakgrunden satt en man i samma ställning som skelade även han.

Sen kom jag att tänka på när jag var liten och skulle börja på karate, tillsammans med två kompisar. Vi kom till den första (och sista skulle det visa sig) träningen med väldigt höga förväntningar. Tränaren hälsade oss välkomna och så satte vi igång med uppvärmningen, och tårna var först ut. Tårna! Fram till den dagen hade jag levt i tron om att man aldrig i hela sitt liv skulle behöva värma upp sina tår, men jag kunde in ha haft mer fel. Varje tå skulle långsamt snurras tio varv medsols, samtidigt som vi räknade på japanska. Alltså, ni måste förstå att vi inte var särskilt gamla och att vi hade kommit dit för att sparka högt och slå av plankor på mitten, och inte för att snurra på tårna. Det rådde en otroligt fnissig stämning i gruppen, som knappast blev bättre av att en av mina vänner råkade släppa sig. Och när vi hade snurrat på lilltån tio varv medsols, så fick vi instruktioner om att göra samma sak motsols. Ja, ni förstår, matematiken är enkel. Tio tår och tjugo varv på varje.

När jag hade snurrat mina tår tvåhundra varv visste jag att jag var färdig med karaten.

Det tar inte lång tid innan det känns trögt. Igår satt jag och stirrade länge på skärmen innan jag insåg att det inte skulle bli något inlägg då heller. Jag befann mig i ett blackoutliknande tillstånd och kunde inte skriva en enda mening. Och så var jag arg i kroppen.

Korvas och jag hade riktigt fina dagar på barnens ö, men så fort vi kom hem blev hon otroligt gnällig. Jag vet inte om det berodde på att hon var besviken över att byta gräsmattan mot vardagsrumsgolvet eller vad det var, men gnällig var hon. Samtidigt höll Fisen på att förhandla och trixa på sms, om att få stanna kvar längre än avtalat på sin väns land, och som vanligt var hon ute i sista sekunden. Och jag var trött och svettig och verkligen inte upplagd för gnäll och trix och blev skitarg inombords. Sen hade jag svårt att släppa den känslan när pappa kom och hälsade på och var förmodligen inte världens trevligaste värd. Detta trots att han gav mig ovärderliga tips, som att ”om man sover mer så blir man inte lika trött”.

Nu ska jag bryta den känslan och kämpa mig mot toppen. Med mina bara händer ska jag, sten för sten, bygga upp Korvasbloggen till ett gigantiskt torn som ska höja sig över alla andra. De läsare som har känt sig svikna och i sin tur lämnat bloggen ska jag vinna tillbaka och likt Rocky Balboa ska jag springa varv efter varv runt Vasastan för att bygga upp den fysik som krävs för att orka hålla mig vaken hela nätterna. Nu bodde Rocky Balboa aldrig i Vasastan och strävade heller inte efter att hålla sig vaken hela nätterna, men det där med att springa runt kommer att vara likt. Och istället för att boxa med händerna i luften kommer jag att ”skriva” med handen i luften. Jag säger handen och inte händerna, därför att med den andra handen kommer jag att hålla Korvas.

På så vis slipper jag förväxlas med de som är ute och spelar luftpiano, och det är skönt. För oss emellan är jag inte riktigt säker på att allt står rätt till i huvudet på dem.

Sitter på bussen hem från barnens ö, med korvas och fick precis ett sms från min vän nicke som löd: har du tagit bloggsemester eller? Jag har ingenting att läsa på kvällarna. Jag svarade att jag ska skärpa mig och att jag råkade ägna mig för mycket åt livet. Så nu sitter jag här och kedjematar korvas med äpple och smsbloggar för första gången

Det var någonting som bet mig i skinkan igår natt, när jag kröp ner i sängen i det kolmörka rummet på landet. Egentligen var det precis i skarven mellan skinkan och låret, men det känns bra att säga skinkan, därför att jag inte har mycket till rumpa. Benen är som två stolpar som går rakt upp i ryggen, men i slutet av stolparna, från fötterna sett, kan man skönja en svag utbuktning där det hos andra människor sitter en rumpa. Utbuktningen är lyckligtvis tillräckligt stor för att jag, med viss möda, ska kunna avgöra var det ena slutar och det andra börjar.

Det sved till ganska ordentligt och jag blev så där löjligt rädd och flög upp mot huvudändan av sängen och satte mig på fötterna. Man såg absolut ingenting i rummet, sånär som på en röd liten lampa på en batteriladdare. Jag vispade snabbt bort krypet med handen och när det slog emot väggen lät det som någonting hårt. Då blev jag lite lugnare och tänkte att det måste ha varit någonting som Korvas släpat dit som jag stuckit mig på, en liten plastbit eller någonting. Det låg flera andra föremål i sängen, som hon hade släpat dit, som styrkte den teorin. En ärvd teletubbiesfigur och lite pixiböcker bland annat, men jag var för trött och såg för lite för att plocka bort dem.

På morgonen vaknade jag av att Korvasson stod upp i sin spjällsäng vid fotändan av vår säng och babblade för fullt. Men jag var knappt vid medvetande och önskade ingenting mer än att få sova lite till, så jag famlade runt med handen i sängen och fick till slut tag på teletubbiesfiguren och slängde ner den till Korvas, varpå det blev tyst i några minuter. När hon började babbla igen var det en pixibok jag fick tag på och vann ytterligare några minuter. Jag minns allt ganska vagt, men efter ytterligare något föremål så hade hon tröttnat och skrek till på det där sättet som betyder att nu är det definitivt slutsovet. När jag steg upp letade jag av nyfikenhet bredvid sängen efter det plastföremål jag hade stuckit mig på, men där fanns absolut ingenting. Inte ens den mobiltelefon som jag visste att jag hade lagt där kvällen innan låg kvar.

När vi åt frukost fick vi syn en fem centimeter lång skalbagge som kröp på fönstret, och lite senare hittade vi en lite mindre variant av samma art i soffan. Någon dag tidigare hade jag burit bort ett träd som legat kapat i kubbar under en ganska lång tid och under processen trillade det av en och annan ekoxe, som blev utan hem. Av allt att döma hade nu dessa baggar flyttat in till oss i stället, och av bettet, i anslutning till min stjärt, att döma var det någon av dessa fördömda baggar som i brist på ek hade tagit sig en tugga av mitt kött. Nu återstod bara mysteriet med telefonen, för hur robusta än ekoxarna var, kunde de knappast klandras för att ha burit bort min telefon. Men till slut löste Lisa även det mysteriet.

Telefonen låg i Korvassons spjällsäng, tillsammans med en teletubbiesfigur och tre pixiböcker.

Korvas har hittat en ny ton, som gräver sig in under huden på hennes föräldrar. Den har funnits där en tid, men den är ny sett till den kraftigt ökade användningen. Hon kan ibland använda tonen stora delar av dagen. Dessa dagar riktar man sin blick mot fjärran och drömmer sig bort. Man drömmer om den ljuva dagistiden, om dagar med fullkomlig stillhet. Det jag pratar om är gnälltonen. Gnälltonen segar sig fram utan att vara varken skrik eller gråt, och den är svår om inte omöjlig att råda bot på. På kort sikt i alla fall, jag hoppas att konsekvent ignorering av den kommer att ge resultat i det långa loppet.

Jag tror att det handlar om en missnöjeskänsla i kroppen, som inte försvinner av varken bollning, bus eller bokläsning. Den ligger där och maler och har inte så mycket med den faktiska verkligheten att göra. Och med missnöjeskänslan följer gnälltonen, som en andra andning. ”Eheee, eheee, eheee, eheee.” Den är oerhört frustrerande för att det inte finns någonting att göra åt den och för att man inte tillåts att göra någonting själv under tiden. Tar man upp henne i knät, sitter hon kvar i två sekunder och säger ”eheee, eheee”. Och försöker man till exempel läsa själv så står hon och rycker en i byxbenet och säger ”ehee, eheee, eheee”. Hon till och med kryper runt och säger ”ehee, ehee” och korta stunder kan hon sitta själv och göra tafatta försök till lekar, samtidigt som hon säger ”ehee, ehee, eheee”.

Egentligen är det likadant med vuxna. Man blir ju oftast inte irriterad om någon är arg eller ledsen, men om de gnäller konstant får man lust att slå någonting trubbigt i huvudet på dem. Men till dem kan man åtminstone säga att man tycker att deras gnäll är jobbigt. När man försöker sig på det med Korvas tittar hon upp på en med rynkade ögonbryn och öppen mun och säger ”eheeeee, eheeeee”.

Vi fick genomlida stora delar av gårdagen med dessa outhärdliga gnälltoner. Men så kom frälsningen, i form av Korvassons allra första bollibompaprogram. Helt plötsligt stod hon blickstilla framför tv:n och följde Emil i lönnebergas varje liten rörelse, hela avsnittet igenom. Hon var alldeles avslappnad i ansiktet och det enda som rörde sig var ögonen och bröstkorgen, när hon andades. Och så kom det sig att Lisa och jag fick tillfälle att ligga skavfötters i soffan och läsa några sidor i våra böcker.

När avsnittet var slut och eftertexten började rulla, vände hon sig om, rynkade ögonbrynen, öppnade munnen och sa:

”Eheeee, eheeee, eheeee”