Jag visste att det bara var en tidsfråga innan Molly skulle ifrågasätta min styvpapparoll och igår kom det. Vi bråkade om hennes läggtider när hon plötsligt sa: ”Tyst Daniel, du är inte min pappa. Ibland bestämmer du mer än mamma och du är inte ens min riktiga pappa”. ”Vad spelar det för roll”, ropade jag efter henne, men fick inget svar. Jag blev inte så ledsen som jag hade trott att jag skulle bli. Det hade nog med hennes ton att göra, hon sa det för att hon var irriterad och inte för att såra. Det gör alltid mest ont när någon avsiktligt vill göra en illa.

Korvas, som jag har tränat hårt på att säga ”pappa”, kan nu uttala ordet. Men jag tror inte att hon riktigt vet vad det är hon säger, precis som med ”mamma”. Men när Lisa frågar henne ”var är pappa Korvas?”, tittar hon och pekar på mig. Jag har upprepade gånger satt handflatan mot mitt bröst och sagt ”här är pappa”. Men fram tills för några dagar sedan hade jag inte frågat henne själv. Det känns lite löjligt att prata om sig själv i tredje person på det där sättet, och frågan är ju idiotisk och betyder egentligen ”var är jag”. Bara människor som fullständigt förlorat förståndet frågar var de själva är. De och småbarnsföräldrar. Häromdagen kom jag i alla fall på att jag måste testa om min träning gett något resultat och det hade det. Det hade bara inte gett det resultat jag väntade.

När jag frågade Korvas ”var är pappa?”, tog hon upp sin lilla handflata mot sitt bröst och sa: ”Där!”.