Ibland när jag ska berätta någonting för någon vän som jag inte har träffat på länge, så händer det ganska ofta att personen ifråga säger: ”Jag vet”. Då blir jag lite förbryllad och känner mig tjatig och förbannar mitt minne, som brukar vara så gott. Och så börjar jag fundera på om jag har fått alzheimer eller något, eftersom jag känner mig så tvärsäker på att jag inte har berättat det tidigare. Men så slår det mig. Bloggen! De har ju läst det i bloggen! Då känns det alltid lite underligt. Man ser ju inte de som läser framför sig och jag har väldigt dålig koll på vilka av mina vänner som läser bloggen. De senaste dagarna har allt känts ännu underligare, eftersom jag inte ens har vetat vilka inlägg som förekommit i min egen blogg. Det ligger någonting nästan kusligt över det.

Nu känner jag mig som vikariens vikarie och har lite prestationsångest. Men faktum är att det inte hade funnits någon blogg över huvud taget om det inte vore för Lisa. Det hade inte funnits någon Korvasblogg utan Lisa menar jag då. Det finns ju väldigt många bloggar som inte har någonting alls med Lisa att göra. Kanske skulle man till och med våga gå så långt som att säga att de flesta bloggar inte har någonting alls med Lisa att göra. Men Korvasbloggens uppkomst har allt med Lisa att göra.

I slutet av oktober förra året skulle Korvas och jag iväg och träffa min syster med familj, i rålambshovsparken. När vi klädde på oss i hallen, frågade Lisa: ”Men varför har du två kylväskor med dig?”. Jag berättade att den ena var för att hålla bröstmjölken kall och den andra för att hålla en flaska med ersättning varm. Vi konstaterade att jag var en expert på det här med mjölkhantering. Och konstigt vore annat. Ända sedan Korvas föddes hade jag hållit på och frusit in och tinat och värmt upp och hällt bröstmjölk i iskuber. Hela frysen var full och allt var daterat. Jag lade den nyaste mjölken överst och tog ut och tinade den äldsta från botten. Sedan portionerade jag upp mjölkkuberna i olika behållare, så att det skulle täcka dagens alla mål. Och skulle vi gå ut, packade jag ner det som behövdes i en kylväska. ”Du borde verkligen starta en blogg”, sa Lisa. ”Det behövs fler pappor som bloggar”. ”Ja, det borde jag”, sade jag. ”Jag skulle ha väldigt mycket att säga”, fortsatte jag sturskt. ”Korvasbloggen skulle den heta.”

Sedan gick Korvas och jag iväg för att möta min syster. På vägen tänkte jag lite på bloggen, men visste nog innerst inne att det inte skulle bli någonting av med det. Precis som med så många andra av mina projekt, så skulle även det här rinna ut i sanden.

Men när vi kom hem igen, hade Lisa redan registrerat Korvasbloggen på Aftonbladet.