Häromdagen var vi på en sylta i Vasastan och åt plankstek. Korvas skötte sig alldeles utmärkt vid bordet en lång stund, men planksteken lät vänta på sig och när den väl serverades var hon färdig med stillasittandet. På golvet låg det drivor av brödbitar och rester av medhavd frukt, som hon vispat ner i sin rastlöshet.

För att öka trivseln för de andra middagsgästerna tog jag med henne på en liten promenad inne på stället, men hon gick raka vägen ut ur restaurangen. Och väl utomhus blev hon aldrig mätt på att vandra gatan fram och tillbaka. Vid varje försök att avbryta strapatsen för att slå oss ner vid vår plats, som vi nu hade flyttat till uteserveringen, blev hon vild.

Hon tycktes helt uppslukad av sitt livs första promenad utanför inhägnat område. Hon hade fått vittring på friheten och det nya underlaget gav henne ny energi. Jag är säker på att hon hade gått från odenplan till gamla stan om vi inte hade funnits där för att stoppa henne.

 

Molly var hemma från skolan i veckan för halsfluss. Det var i alla fall vad läkaren sa efter en halv sekunds undersökning i svalget på henne, och så fick hon penicillin. Men så blev hon rödprickig över hela kroppen och gormade om att hon absolut inte kunde gå till skolan. Alla skulle bli äcklade av henne, sa hon. ”Jag kan ju för fan inte ha vantar på mig i skolan” sa hon när prickarna hade kommit även på händerna. Lisa sa att det är väl klart att de inte blir äcklade av att någon är prickig, men Molly svarade: ”Mamma, folk i min ålder blir äcklade av röda prickar”. ”I så fall är folk i din ålder dumma i huvudet”, svarade Lisa.

På paketet stod det att en av biverkningarna kunde vara hudutslag, men att det inte var någon fara. Då låg det ju nära till hands att tro att det var det, men för att försäkra mig om att det verkligen var så och för att få reda på om hon skulle avbryta penicillinkuren eller inte, ringde jag till närakuten. Läkaren där tyckte att det var konstigt att prickarna inte kliade och att de kom först efter fem dagars penicillinanvändande, så han gav oss en tid.

Molly lade först på sig en stor kaka av smink, för att dölja att ansiktet var lite flammigt, som gjorde att hon såg mer död än levande ut. Det fascinerande är att hon själv tycker att det ser helt okej ut. Men man bara väntar på den dagen hon råkar få syn på ett gammalt fotografi av sig själv och frågar: ”Men hur kunde ni låta mig se ut så där, det ser ju förjävligt ut!”. Kommer hon då att ha glömt alla strider vi har haft och alla gånger vi har påpekat att det inte är fint? Hon fick i alla fall tvätta bort det mesta innan vi gick iväg.

Läkaren var lite villrådig eftersom det aldrig gjordes något ordentligt test vid första besöket och då är det svårt att göra det i efterhand. Men de tog ett blodprov för att testa ett par olika alternativ. Eller de tog två blodprov, till Mollys stora förtret, för de första bloddropparna råkade sjuksköterskan lägga i ”fel ruta”, som hon uttryckte det.  När dropparna väl hade hamnat i rätt ruta, stod det klart att Molly hade pussjukan (körtelfeber). Det är ingenting man äter penicillin mot, för det är ett virus.

Läkaren låtsades hålla en mikrofon i handen och frågade Molly: ”Nå, har du pussat någon pojke på sistone?”. Molly rodnade (något man inte hade sett om hon hade fått behålla sin ursprungliga sminkning) och frågade: ”Vadå, ere sant att man kan få det av att pussas?”, på ett sätt som avslöjade att det förmodligen är precis så hon har fått det.

Imorgon ska vi tillbaka till husläkaren för att kolla hennes levervärden. Och med oss har vi en journal som kommer att tala om för honom att han borde ha kikat lite längre ner i hennes hals den första gången.

Man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken. Det är därför jag har varit så tyst om Ahlgren, som lämnade vårt hem för två veckor sedan. Jag har inte vågat tro att det ska fungera, men nu har det gått så pass bra att jag i alla fall vågar ropa ”he”.

Sedan två veckor tillbaka bor hon hos en kompis till mig på landet och varje dag får hon vara ute så mycket hon vill. Ahlgren och den katt som redan bodde hos familjen är inte bästa vänner, men de fungerar tillsammans. Ahlgren äter den för pensionärskatter avsedda maten och pensionärskatten äter ynglingen Ahlgrens mat. Men utöver torrfodret njuter hon också av den buffé av läckerheter som skogen erbjuder. Gnagare i veckorna och småfågel till helgen. Och för varje dag blir hon mer och mer tillgiven sin nya husse och matte.

Det finns all anledning att tro att Ahlgren har hittat hem.

Det gläder mig att min metallräka väcker nyfikenhet, inte minst därför att klockan är mycket och jag vill gå och lägga mig. Men först vill jag blogga och då står metallräkan där, som en snabb och effektiv utväg.

Metallräkan gjorde jag på en konstskola under mitt första år i London. Jag hade precis valt tredimensionell form som inriktning och den här övningen gick ut på att först göra studier av fiskar och räkor, alltså teckna, och sedan utifrån det göra någon tredimensionell form, inspirerad av upptäckterna från fisk- och räkstudierna. Det fanns faktiskt ett steg emellan, men det har jag inga bilder på. Vi skulle först samla skräp och göra något fisk- och räkinspirerat av skräpet och sen gick vi vidare till mer beständiga material. Jag hittade massa hamburgarkartonger som jag tyckte liknade sköldarna på en räka. Först i nästa fas utvecklades min modell till en teleskopisk metallräka.

Beträffande ”Kläder (lågprio)” är det fula kläder som jag borde ha kastat för länge sedan och som jag också kastade när vi väl hade flyttat. Eller kastade och kastade, jag gav dem naturligtvis till myrornas i hopp om att de skulle vara ”högprio” för någon annan.

När vi flyttade till vår nuvarande bostad hade Lisa och jag tillsammans hundra flyttkartonger. Jag hade trettiosex och Lisa sextiofyra. Märk väl att Lisa hade nästan dubbelt så många som jag. Nu kanske ni tänker att ”jaja, men i Lisas andel fanns säkert Mollys saker också”, men så var det inte. Molly hade sina egna kartonger och anledningen till att Lisa hade så många är helt enkelt att hon är en skräpsamlare utan motsvarighet. Jag är inte så tokig jag heller men jag har helt klart mött min övermänniska i Lisa.

När jag har flyttat tidigare har jag alltid tyckt att det är väldigt jobbigt att leta efter mina saker i kartonger, speciellt som det ofta tar ganska lång tid innan alla är uppackade. Den här gången ville jag undvika det och använde mig av ett system där jag numrerade alla kartonger och hade en liten anteckningsbok där det stod precis vad varje kartong innehöll. Sedan stod alla kartonger uppradade mot en vägg, med sin numrerade sida utåt och varje gång jag letade efter någonting bläddrade jag bara i min lilla bok och kunde därefter direkt hitta det jag sökte.

Jag tilltalas av system och var löjligt förtjust i min lilla bok. Häromdagen hittade jag boken i en låda och fick många skratt, därför att den säger så mycket om mig som person. Den talar om hur otroligt gärna jag vill ha ordning och struktur, men också hur otroligt ostrukturerad och oordnad jag verkligen är. Sällan har man sett på maken till udda blandningar av föremål. Vid en första anblick ser det ut som om jag har en närmast autistisk ordning på mina saker, men när man väl öppnar kartongerna förstår man att varje låda innehåller en liten del av ett stort kaos.

Man kan fortfarande se vad det står bredvid varje nummer, trots att jag kluddade över innehållsförteckningen allteftersom jag tömde kartongerna. Men en som inte var överstruken hittade jag, även om det inte är min absoluta favorit.

 

Man märker att det har gått lite tid när man börjar bli nostalgisk. Idag kollade alla i familjen, utom Korvas, på idol och då kom jag naturligtvis att tänka på hur det var för snart ett år sedan med hela idolcirkusen då. Men också på hur det var med Korvascirkusen då. Eller Korvasbloggencirkusen kanske jag ska säga. Förra året var Molly besatt av Johan Palm och höll nästan på att dö när han åkte ut ur idol i november. Själv hade jag ganska nyligen börjat skriva i Korvasbloggen och skrev ett inlägg om händelsen.

Idag gick jag tillbaka till det inlägget (Johan Palm är död) och läste lite för att jag blev nostalgisk. Det roliga var att det fanns en kommentar från en tjej som tyckte att bloggen började tappa stilen, för att jag skrev så mycket om Molly (fast hon kallade henne för Maja). Hon tyckte att jag borde skaffa en egen blogg åt henne istället. När jag läser det nu tycker jag mest att det är fascinerande att en blogg som bara hade funnits i drygt en månad över huvud taget hade en stil, som kunde tappas. Men Korvasbloggen var hypad, samtidigt som Johan Palm höll på att vinna alla småtjejers hjärtan.

När man googlade på Johan Palm då, dök Korvasbloggen upp på toppen av sidan. Jag minns inte om det var högst upp eller näst högst upp, men högt upp var det. Sedan dess har Johan Palms respektive Korvasbloggens kurva utvecklats något olika. Johans kurva har skjutit i höjden och kan liknas vid röken från ett plan som lyfter, medan Korvasbloggens kurva har planat ut och liknar mer röken från ett plan som befinner sig på samma höjd mitt i luften. Eller som en väg. Vi säger som en motorväg, för det tycker jag låter bra. En motorväg i luften alltså.

Om man googlar på Johan Palm nu, får man nog bläddra ett tag bland de 1,2 miljoner träffar man får, innan man hittar Korvasbloggen. Men en motorväg är bra. Dessutom kände jag igen ett par namn i kommentarfältet från inlägget i november, namn som dyker upp ibland även idag och det känns ju fantastiskt!

Och googlar man på ”Johan Palm är död”, är det ingen som slår Korvas på fingrarna.

Först nu har syftet med babysimmet blivit helt klart för mig. Det handlar inte om att lära sig att simma, utan om att Korvas och jag ska kramas i vattnet under en halvtimme. Förra gången var hon skeptisk till några av övningarna, men idag var hon skeptisk till alla. När barnen ska hoppa ner, sittandes från kanten, sjunger alla föräldrar: ”Kalle anka satt på en planka, ropade såhär…” och i slutet av sången räknar man till tre och då ska barnet hoppa i, är det tänkt. Idag skulle vi ganska omgående göra den övningen, men instruktören hann inte mer än säga ”Kalle” innan Korvas skrek till och kastade sig om halsen på mig.

Det är egentligen mycket mysigare att kramas än att göra övningarna. Hemma är det så sällan hon trycker sig ordentligt mot mig, oftast vrider hon runt kroppen för att se vad som sker i övriga delar av rummet. Sällan får man känna sig så behövd och älskad som på babysimmet, även om det vore fint om man kunde uppnå samma resultat utan att behöva betala för det.

På dagis hänger det en liten lapp ovanför diskbänken med ett schema där det står hur länge respektive barn har sovit. I Korvas ruta stod det ”vaken”.  Och när vi kom hem från babysimmet var Korvas så utmattad att det inte tog lång tid innan hon plötsligt somnade mitt på golvet, på den kudde hon alltid brukar släpa med sig.

Korvas är besatt av att rita. Tidigare har vi låtit henne skapa med pennorna hemma och hon har tyckt att det är ganska kul, men först efter att de började måla och rita på dagis fick intresset en ny dimension. Jag tror inte att jag överdriver när jag säger att hon säkert har fyllt hundra ark med sina snirkliga linjer.

 Häromdagen fick jag en idé om att man skulle göra konstprojekt med sitt barn och på så sätt kombinera nytta med nöje. Eller nöje med nöje om man så vill. Om man tillsammans driver ett konstprojekt kanske man tycker att det är ännu roligare (förutsatt att man tyckte att det var roligt över huvud taget) att sitta och rita med sitt barn. Den egna uppgiften blir att strukturera upp arbetet och leda det i vissa riktningar, men det behöver ju inte barnet känna till.

Pulsen gick upp och jag fick massor av idéer om olika konstverk och projekt som Korvas och jag kunde genomdriva. Men samtidigt väckte det en massa frågor som måste besvaras innan man kan ta det vidare.

Om man gör konst med sitt barn, som leder till försäljning, hur ställer sig då försäkringskassan till det? Om man vill vara föräldraledig menar jag. Då har man ju jobbat samtidigt som man får föräldrapenning och det får man inte. Och kan det rent juridiskt betraktas som barnarbete? Eller är det okej med barnarbete om barnet tycker att det är kul?

Upphovsrätten är ett annat problem. Vem ska få pengarna? Jag kan tänka mig att dela 50/50, men Korvas kanske hävdar att det faktiskt är hon som har gjort konsten och därför borde få allt. Men det känns inte riktigt schysst tycker jag. I min tur skulle jag kunna hävda att hon bara gör kludd, som ingen människa vore intresserad av att köpa, om det inte vore för att jag strukturerade upp det på ett intressant sätt. Men det känns inte heller schysst.

Hur som helst är det många frågor som måste utredas noga före en eventuell försäljning.

Först och främst vill jag passa på att tacka för alla fina ord i samband med att Korvas började promenera. Över tjugo kommentarer och på en söndag till råga på allt, det värmer verkligen. Tack!

Sedan vill jag passa på att be om ursäkt för att jag var otydlig med hur det gick för pojken som jag berättade om i mitt tidigare inlägg, från i förrgår.  Jag rusade fram i berättelsen, så girig efter att få göra reklam för vårt nystartade företag Textikel Textproduktion att jag blev blind för mina egna ord. Idag känner jag mig smutsig när jag tänker på det.

Korvas och jag väntade alltså tillsammans med pojken tills en av hans fröknar fick syn på honom och därmed fick ta över ärendet. Vad som hände med honom sedan vet jag inte. Men man vågar nästan anta att han blev lite gladare efter en stund och att han så småningom återförenades med sin mamma, och kanske med sin pappa också för den delen och att de förmodligen har hunnit separeras och återförenas flera gånger sedan den här händelsen utspelade sig.

Men det är bara antaganden. I total avsaknad av fakta ska jag försöka hålla utkik efter pojken i framtiden, för att försäkra både mig själv och er om att han mår bra och har återfått den fina kontakt med sin mamma, som vi alla hoppas att han hade innan.

Och med sin pappa också för den delen.

Det tog evigheter att komma ut med Korvas idag. Först var jag trött och seg och när det väl började dra ihop sig så inträffade något som fick oss att stanna inne ett par timmar till. Korvas ställde sig upp och gick. Hon ställde sig upp och gick, som om hon aldrig gjort någonting annat.

 Okej, hon påminde om någon som är på väg hem efter att ha blivit utkastad från Debaser, en kvart före stängning, men likväll fortfarande på fötterna. Hon tjöt av upphetsning, skrek och brölade och hade ett ansiktsutryck som vittnade om att hon just upptäckt det absolut roligaste i hela världen. Ögonen var uppspärrade och stirriga och blicken fladdrade mellan fötterna och målet för vandringen. Samtidigt vispade hon med händerna så att hon liknade en DJ, som scratchade medan hon gick. Först räknade jag stegen: tre, nio, tretton, tjugotre, tjugofem (kusligt, bara udda nummer).  Sedan slutade jag räkna och började se mig om efter videokameran som turligt nog låg inom räckhåll, så att jag lyckades dokumentera Korvas första promenad.

Hon blev trött fort i benen, det kunde man tydligt se. Efter ett tag började spagettibenen svaja rejält och tillslut övergick hon till att krypa igen (apstilen då naturligtvis).  Men så har hon ju heller inte tränat dem särskilt mycket. Jag vet inte hur det brukar gå till, men det som fascinerar mig mest är att hon har hoppat över själva träningsfasen. Vid tre eller fyra tillfällen har hon tagit ett par steg, men det kan man knappast kalla träning. Hon har bara känt sig för om det går och så har hon funderat lite och idag kom hon fram till att det faktiskt gör det och började gå. Hon har tagit god tid på sig Korvasson, låt oss inte glömma att hon är nästan sjutton månader, men när hon väl bestämde sig gick hon direkt.

Att ta tre små steg när mamma eller pappa står fyrtio centimeter därifrån är en sak, men att själv ställa sig upp och gå från ett rum till ett annat, om än med någon liten blixtpaus på rumpan, är en annan. Det är att gå.

Kära läsare av Korvasbloggen:

Igår kröp hon, idag tar hon promenader!