Man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken. Det är därför jag har varit så tyst om Ahlgren, som lämnade vårt hem för två veckor sedan. Jag har inte vågat tro att det ska fungera, men nu har det gått så pass bra att jag i alla fall vågar ropa ”he”.

Sedan två veckor tillbaka bor hon hos en kompis till mig på landet och varje dag får hon vara ute så mycket hon vill. Ahlgren och den katt som redan bodde hos familjen är inte bästa vänner, men de fungerar tillsammans. Ahlgren äter den för pensionärskatter avsedda maten och pensionärskatten äter ynglingen Ahlgrens mat. Men utöver torrfodret njuter hon också av den buffé av läckerheter som skogen erbjuder. Gnagare i veckorna och småfågel till helgen. Och för varje dag blir hon mer och mer tillgiven sin nya husse och matte.

Det finns all anledning att tro att Ahlgren har hittat hem.