När jag rullade in med Korvasson i barnvagnsrummet på dagis igår morse, smet det in en liten kille, innan dörren hann slå igen. Han var betydligt äldre än Korvas och hade en sådan där grön väst på sig, som barnen har när de ska gå på promenad genom stan. Han hade tårar på kinderna och försökte dröja sig kvar i rummet när vi var på väg ut. Med min vänligaste röst frågade jag om han inte skulle följa med oss ut, men han svarade att han ville vara kvar där. ”Men man får inte vara här ensam, följ med oss nu, det här är Korvas”, sade jag och pojken svarade: ”Ja, men jag vill inte vara med min mamma”. ”Men är hon verkligen här då?”, sade jag ”är inte hon på jobbet?”. Det var ju logiskt tyckte jag, om han var på dagis så var förmodligen hans mamma på jobbet, inget konstigt med det. Men mina ord fick pojken att rygga tillbaka och med panik i blicken ropade han ”va!” och rusade ut genom dörren.

Ute på gården stod pojken med sin skräckslagna uppsyn och ropade: ”Mamma, mamma, jag ser henne inte”. Korvas och jag stod kvar vid hans sida tills en av fröknarna fick syn på honom. ”Hörrudu Korvas, det där gick ju verkligen inte som vi hade tänkt oss” sade jag, när vi gick därifrån.

 

Igår gavs det aldrig tillfälle att blogga, trots att jag hade ett väldigt sug, då vi satt uppe halva natten och jobbade med vårt nystartade textproduktionsbolag: Textikel Textproduktion. Anledningen till att jag nämner detta är inte för att presentera en ursäkt till varför jag inte skrev något inlägg igår utan för att göra reklam för bolaget Textikel.

Jag hoppas att ni har överseende med detta plötsligt inkastade lilla reklamavbrott för Textikel Textproduktion.

Men man måste ju försörja sig.