På dagis gör Korvas framsteg och börjar så smått socialisera med de andra barnen och bildar långa meningar av obegripliga ord. Hon har valt att gå åt andra hållet, att hitta rytmen i språket innan hon lär sig orden. Hon vet att orden kommer och då är det bara att byta ut de som inte betyder någonting mot de som betyder någonting.

Men i andra sammanhang är hon nu som en tyst liten magnet. Korvas och jag var på sextioårskalas med översovning i helgen och hon satt som ett frimärke på min kropp och gav inte ifrån sig så mycket som ett pip under hela det första dygnet. Om inte någon fick för sig att titta för länge på henne eller försöka ta henne i famnen, för då fick de veta att hon inte saknade röst. Då blev hennes ögon som små smala streck i ett illrött, gapande ansikte.

Det är fint att känna sig behövd och älskad, men kombinationen av att inte kunna gå och vara enormt klängig var påfrestande. Hon väger en hel del nu och jag bar omkring på henne som en handväska, för fridens skull, och kände att om det fortsätter så en längre tid kommer jag att drabbas av en muskelinflammation.

”Korvarm” kommer det att stå i journalen.