Först och främst vill jag passa på att tacka för alla fina ord i samband med att Korvas började promenera. Över tjugo kommentarer och på en söndag till råga på allt, det värmer verkligen. Tack!

Sedan vill jag passa på att be om ursäkt för att jag var otydlig med hur det gick för pojken som jag berättade om i mitt tidigare inlägg, från i förrgår.  Jag rusade fram i berättelsen, så girig efter att få göra reklam för vårt nystartade företag Textikel Textproduktion att jag blev blind för mina egna ord. Idag känner jag mig smutsig när jag tänker på det.

Korvas och jag väntade alltså tillsammans med pojken tills en av hans fröknar fick syn på honom och därmed fick ta över ärendet. Vad som hände med honom sedan vet jag inte. Men man vågar nästan anta att han blev lite gladare efter en stund och att han så småningom återförenades med sin mamma, och kanske med sin pappa också för den delen och att de förmodligen har hunnit separeras och återförenas flera gånger sedan den här händelsen utspelade sig.

Men det är bara antaganden. I total avsaknad av fakta ska jag försöka hålla utkik efter pojken i framtiden, för att försäkra både mig själv och er om att han mår bra och har återfått den fina kontakt med sin mamma, som vi alla hoppas att han hade innan.

Och med sin pappa också för den delen.