Om någon händelsevis skulle ha undrat hur det har gått med Korvassons nakenhet om morgnarna, så kommer dennes nyfikenhet att vara stillad inom loppet av några sekunder, eller möjligen någon minut. Det beror alldeles på hur långt det här inlägget blir och eftersom det inledningsvis kändes som att det inte skulle bli något inlägg över huvud taget, lutar det åt en kortare variant. Och därmed ett snabbare stillande av eventuell nyfikenhet. Alternativt en kortare plåga över ett innehållslöst inlägg.

Den nionde augusti skrev jag om hur Korvas hade lyckats ta sig ur både pyjamas och blöja, när jag kom in för att plocka upp henne på morgonen. Det var hennes första lyckade försök, men jag hade en föraning om att det inte skulle bli den sista. Nu med facit på hand vet jag att jag hade rätt. Under de tjugofem dagar som gått sedan dess, har vi funnit henne naken vid tjugotre tillfällen. Jag är säker på att det hade varit tjugofem, om det inte vore så att vi vid två tillfällen tvingats väcka henne på morgonen, för att hinna till dagis i tid. Som en säkerhetsåtgärd mot kiss och bajs i sängen sätter vi på henne underbyxor ovanpå blöjan, vilket hittills lyckligtvis har hindrat henne från att få av sig även den. Av allt att döma är det alltså på morgnarna som hon tar av sig pyjamasen, men hon inleder processen redan på kvällen.

Den fina sagostund vi brukade ha på kvällen, innan vi lade ner henne i sängen är så gott som förstörd. Hon är besatt av knapparna och så fort pyjamasen är knäppt, börjar hon arbeta med att knäppa upp den. Ibland tror jag att hon inte ens märker vilken bok vi läser därför att hennes totala uppmärksamhet är riktad mot knapparna. När man ställer frågor om personerna i boken, svarar hon inte med att peka längre. Hon svarar inte alls. Hon hör helt enkelt inte frågorna. Hon hör bara de små klickande lätena som uppstår när en knapp går upp.

Som jag ser det finns det två fördelar med hennes pyjamasavtagningar. Den ena är att man slipper göra det själv på morgonen och den andra är att hon inte längre blir ledsen när en saga tar slut, därför att hon inte märker att den har tagit slut.

Om hon ens har märkt att den hade börjat.

Jag har aldrig varit med om att Korvas har dominerat inom någonting. I alla fall inte inom någonting som har med fysiska prestationer att göra. Hon är ju väldigt försiktig av sig. Vore hon inte min dotter kanske jag skulle gå så långt som att säga att hon är feg. Men nu är hon min dotter och dessutom är ”försiktig” och ”förståndig” och ”eftertänksam” minst lika nära släktingar, om inte närmare. Och vid närmare eftertanke finns det väldigt många egenskaper som jag tycker om, som är besläktade med försiktighet, så förmodligen skulle jag inte sträcka mig så långt som att kalla henne feg, även om hon inte var min dotter. Men nu är hon ju som sagt det, så nu släpper jag analysen om varför jag väljer att inte kalla henne feg. Korvas är försiktig, kort och gott, men igår dominerade hon likafullt.

Jag hämtade henne tidigare på dagis därför att vi skulle på babysim. Eller det heter egentligen inte ”babysim” längre, när barnen har blivit större, utan ”miniplask”, men det är någonting som tar emot varje gång jag ska säga det.

Korvas blev glad när vi hoppade i vattnet. Det är lättare nu att se på hennes minspel att hon faktiskt är väldigt förtjust i att bada. Hon skrattar och plaskar och jagar bollar och gummidjur. Men hon tycker inte om att dyka från kanten. Hon verkar tycka att det är högt och blir ledsen när jag sätter henne där. Men ligga på min rygg och hålla i mina axlar när jag simmar klarar hon galant och det är det inte många som gör. Men då hon fullständigt dominerade, var när armpuffarna åkte på. Då var hon den enda i hela simhallen som flöt omkring alldeles själv.

I det rum där man parkerar barnvagnarna, på träningscentret, finns ett bollhav som vi ofta har sneglat på, men dragit oss för att hoppa i. Kanske mest därför att Korvas alltid var helt slut efter simpassen, när hon var mindre. Men nu orkar hon mer, så igår lät jag henne hoppa i för andra gången. Även jag hoppade i efter ett tag, om än motvilligt. Jag var dum nog att ge henne det halvätna äpple hon bad om. Och efter att jag tittat bort, bara för ett kort ögonblick, så hade det försvunnit ner i havet. En miljon bollar och ett halvätet äpple och en halvbelåten pappa som famlar i blindo.

När man sätter Korvas i havet griper hon direkt tag i två bollar, en i varje hand, och sträcker upp armarna i luften och får en lycklig men fundersam min. En stor del av de små barnens liv tycks gå ut på att ge och ta tillbaka saker, och att fylla och tömma behållare. Och innan hon börjar ge mig bollarna, en efter en, ser det ut som att hon samlar sig, ser sig omkring och tänker:

 ”Jaha, här finns en hel del att ta itu med, så det är lika bra att sätta igång”.

Idag på Aftonbladets förstasida finns en välkommenterad artikel om en man som vill försöka amma. Han stimulerar sina bröst med en pump för att se om det går att få igång en mjölkproduktion. De flesta kommentarerna är från arga och upprörda medborgare, som tycker att det är äckligt och vansinnigt. ”Varför kan vi inte låta kvinnor vara kvinnor och män vara män”, undrar de och fasar över att det snart inte kommer att finnas någon manlighet kvar. ”Snart kommer alla män att springa runt i kjol.”

Att experimentet ska visas i kanal 8 på tv gör visserligen att projektet får en viss cirkuskänsla över sig, men jag kan inte förstå varför experimentet i sig skulle vara äckligt och upprörande. Och jag förstår inte riktigt de som säger att det är ett försök att gå emot naturen, i jakten på jämställdhet. Är det inte enormt intressant att män faktiskt har bröst och mjölkkörtlar och därmed förmågan att kunna producera mjölk? Går man verkligen emot naturen med detta experiment, eller utforskar man vad naturen har gett oss för möjligheter? Och ”konstgjord väg”, jag vet inte. Säger man att kvinnor som använder pump för att få igång sin mjölkproduktion, gör mjölk på konstgjord väg? Och beträffande manligheten så måste det ju vara så att om det skulle visa sig att män är förträffliga ammare, så är det också manligt att amma. Eller?

Jag kan tycka att det känns konstigt, när jag tänker på det. Inte äckligt eller fel, men konstigt. Och konstigt känns det därför att det är ovanligt. Men det är mycket som känns konstigt innan man är van. Min pappa har berättat att många tyckte att det var konstigt när han rullade omkring med mig i barnvagn, på sjuttiotalet. Men det är det ju inte idag. Då menar jag inte att pappa rullar omkring med mig i barnvagn idag, för DET vore konstigt.

 Men ni förstår vad jag menar.

Kdfsjllllllllllllllllllkjdfsllllllllllllllllllllkjdfsllllllllllllllllllllllkdfsjlllllllllllllllllkdfsjlllllllllllllllkjdfslllllllllll

kjdfslllllllllllllllllkdfsjlllllllllllllllllkjdfsllllllllllllllllllllllllllkdfsjllllllllllllllllllllkjdfslllllllllllllllkjdfslllllll

kdfsjlllllllllllllllllkdfsjllllllllllllkjdfsllllllllllkdfsjlllllllllllllkjdfsllllllllllkjdfsllllllllllllllkjdfsllllllllllllllkjldfs

sssssssssssskdfsjllllllllllllllllllkjdfsllllllllllllllllllllllkjdfslllllllllllllllllllllkjdfslllllllllllllllllkjldfsssssssssss

skjldfssssssssssssdfkjlsssssssssssssldfskjjjjjjjjjjjjjjjfjldskkkkkkkkkkkkkkldfsjjjjjjjjjjjjjjjkjldfsssss

ssssssskjdfsssssssssssssskjdfslllllllllllllldfskjjjjjjjjjjjjjjjfdskjllllllllllllllllllkldfsjjjjjjjjjjjjjjdkfsjllllllllll

llllllskdfjlllllllllllllldfskjllllllllllllllldkfsjlllllllllllllkdfsjllllllllllllllkdfsjllllllllllllllllsdfkjllllllllllllllkdfsjllllllllll

llkjdfslllllllllll

Det är inget fel på sidan, utan det här är ett test som jag har gjort med tangenterna. Jag har gjort många liknande tester i mitt liv och de uppkommer vanligen i samband med bristande fokus på den egentliga uppgift jag har tänkt företa mig. Det här är ett försök att trycka ner sex olika tangenter exakt samtidigt, för att se i vilken ordning de hamnar. Förbluffande ofta hamnar de i en liknande ordning. K kommer till exempel alltid först och l sist, förutom när jag började experimentera med olika fingersättningar, då blev det lite hipp som happ. Det är långfingret som ansvarar för att trycka ner k och då tänker jag naturligtvis att det skulle ha med fingrets längd att göra. Att hur jag än försöker trycka ner alla samtidigt så är långfingret alltid först för att det är längst. Men borde det inte kompenseras av att alla fingrar är krökta när man slår an tangenterna? Och eftersom långfingret är längst måste man kröka det mest, för att få alla fingrar på samma nivå, och det är sällan de mest krökta som är de snabbaste.

Jag vet inte om ni minns Ulla-Bella, från ”Toffelhjältarna”? Hon hade i alla fall armarna rakt utsträckta och fingrarna neråt i nittio grader, när hon slog telefonnumret: 888888. Med en sådan fingersättning, överfört på ett tangentbord, faller det sig naturligt att långfingret kommer först. Faktum är att då är vissa fingrar till och med för korta för att över huvud taget få sina respektive bokstäver representerade på skärmen. Men ingen normalt fungerande människa skriver på det sättet, och då begriper jag inte hur det går till. Skulle en rimlig förklaring kunna vara att jag har ett extremt snabbt långfinger?

Jag vet inte.

Imorse när Lisa lämnade Korvas på dagis blev hon förtvivlad igen. Det hör ju till, men det var tydligen extra starkt idag. Kanske är det värre på måndagar. Och förmodligen har hon inte förstått än att hon kommer att vara där en hel del i framtiden, och lurad av helgens uppehåll blev chocken extra stor.

När jag skulle hämta henne smög jag som vanligt in på gården. För om hon är ute och leker vill jag hinna se henne innan hon upptäcker mig. Det var hon inte idag. Men när jag kom fram till porten såg jag henne direkt, genom glasdörren. Innanför glasdörren är det en hall med en dörr in till utrymmet där toaletterna och skötbordet finns och innanför det finns ett mysrum. Dörrarna var öppna så att man såg hela vägen in till mysrummet och det var där Korvasson satt, framför en bok.

Jag hann bara titta på henne en halv sekund, innan hon upptäckte mig och medan jag knappade in koden såg jag hur hon galopperade mot mig, med sin säregna krypstil. Det blir som gelé i kroppen på mig när det där händer och jag kan inte låta bli att tycka att det är helt fantastiskt att hennes omedelbara instinkt, när hon får syn på mig, är att hon ska skynda sig. Till mig. Så lyfter jag upp henne och sätter näsan och munnen mot hennes huvud och andas in hennes lukter. I ett enda andetag försöker jag suga in allt som jag har missat under dagen. Och det band som kopplar ihop oss slår en knut inne i magen på mig så att jag känner hur hjärtat bultar, precis som när man ska tala inför en grupp.

Och så berättade personalen att det hade gått jättebra och att det inte tog lång stund innan hon blev glad igen, efter att Lisa hade gått. Men när de skulle vila blev Korvas jätteledsen igen och ropade ”pappa”. ”Det är så konstigt, det brukar alltid vara mamma, men hon sa pappa. Jag tror att hon längtade”, sade fröken.

Jag inbillar mig ingenting och jag är inte säker på att Korvas menar någonting över huvud taget med orden ”mamma” och ”pappa”, när hon säger de själv. Men jag blir uppriktigt nedstämd över att det ska behöva vara förvånande att ett barn som är ledset längtar efter sin pappa.