Molly var hemma från skolan i veckan för halsfluss. Det var i alla fall vad läkaren sa efter en halv sekunds undersökning i svalget på henne, och så fick hon penicillin. Men så blev hon rödprickig över hela kroppen och gormade om att hon absolut inte kunde gå till skolan. Alla skulle bli äcklade av henne, sa hon. ”Jag kan ju för fan inte ha vantar på mig i skolan” sa hon när prickarna hade kommit även på händerna. Lisa sa att det är väl klart att de inte blir äcklade av att någon är prickig, men Molly svarade: ”Mamma, folk i min ålder blir äcklade av röda prickar”. ”I så fall är folk i din ålder dumma i huvudet”, svarade Lisa.

På paketet stod det att en av biverkningarna kunde vara hudutslag, men att det inte var någon fara. Då låg det ju nära till hands att tro att det var det, men för att försäkra mig om att det verkligen var så och för att få reda på om hon skulle avbryta penicillinkuren eller inte, ringde jag till närakuten. Läkaren där tyckte att det var konstigt att prickarna inte kliade och att de kom först efter fem dagars penicillinanvändande, så han gav oss en tid.

Molly lade först på sig en stor kaka av smink, för att dölja att ansiktet var lite flammigt, som gjorde att hon såg mer död än levande ut. Det fascinerande är att hon själv tycker att det ser helt okej ut. Men man bara väntar på den dagen hon råkar få syn på ett gammalt fotografi av sig själv och frågar: ”Men hur kunde ni låta mig se ut så där, det ser ju förjävligt ut!”. Kommer hon då att ha glömt alla strider vi har haft och alla gånger vi har påpekat att det inte är fint? Hon fick i alla fall tvätta bort det mesta innan vi gick iväg.

Läkaren var lite villrådig eftersom det aldrig gjordes något ordentligt test vid första besöket och då är det svårt att göra det i efterhand. Men de tog ett blodprov för att testa ett par olika alternativ. Eller de tog två blodprov, till Mollys stora förtret, för de första bloddropparna råkade sjuksköterskan lägga i ”fel ruta”, som hon uttryckte det.  När dropparna väl hade hamnat i rätt ruta, stod det klart att Molly hade pussjukan (körtelfeber). Det är ingenting man äter penicillin mot, för det är ett virus.

Läkaren låtsades hålla en mikrofon i handen och frågade Molly: ”Nå, har du pussat någon pojke på sistone?”. Molly rodnade (något man inte hade sett om hon hade fått behålla sin ursprungliga sminkning) och frågade: ”Vadå, ere sant att man kan få det av att pussas?”, på ett sätt som avslöjade att det förmodligen är precis så hon har fått det.

Imorgon ska vi tillbaka till husläkaren för att kolla hennes levervärden. Och med oss har vi en journal som kommer att tala om för honom att han borde ha kikat lite längre ner i hennes hals den första gången.