För några dagar sedan började Korvas stila genom att ställa sig upp. Redan i förberedelserna kan man se hur hon ler, redo att möta beundrarnas jubel. Och väl uppe på benen står hon med händerna i luften och balanserar. Hon är lika fokuserad som om hon stod på en lina trettio meter ovanför marken, men hennes stora leende som går från öra till öra avslöjar också att hon är fullkomligt medveten om sin sensationella bragd. Varje gång slutar på samma sätt, med att hon applåderar så häftigt åt sin egen prestation att hon faller bakåt på rumpan.

Igår satt jag en halvmeter ifrån henne när hon utförde sin balansakt då jag uppmanade henne att gå till mig, och som genom ett mirakel tog hon tre små steg innan hon föll i mina armar.

Små steg för mänskligheten och, som sagt, tre ganska små steg även för Korvas. Men för mig var det som att hon just hade hoppat trehundra meter.