När vi flyttade till vår nuvarande bostad hade Lisa och jag tillsammans hundra flyttkartonger. Jag hade trettiosex och Lisa sextiofyra. Märk väl att Lisa hade nästan dubbelt så många som jag. Nu kanske ni tänker att ”jaja, men i Lisas andel fanns säkert Mollys saker också”, men så var det inte. Molly hade sina egna kartonger och anledningen till att Lisa hade så många är helt enkelt att hon är en skräpsamlare utan motsvarighet. Jag är inte så tokig jag heller men jag har helt klart mött min övermänniska i Lisa.

När jag har flyttat tidigare har jag alltid tyckt att det är väldigt jobbigt att leta efter mina saker i kartonger, speciellt som det ofta tar ganska lång tid innan alla är uppackade. Den här gången ville jag undvika det och använde mig av ett system där jag numrerade alla kartonger och hade en liten anteckningsbok där det stod precis vad varje kartong innehöll. Sedan stod alla kartonger uppradade mot en vägg, med sin numrerade sida utåt och varje gång jag letade efter någonting bläddrade jag bara i min lilla bok och kunde därefter direkt hitta det jag sökte.

Jag tilltalas av system och var löjligt förtjust i min lilla bok. Häromdagen hittade jag boken i en låda och fick många skratt, därför att den säger så mycket om mig som person. Den talar om hur otroligt gärna jag vill ha ordning och struktur, men också hur otroligt ostrukturerad och oordnad jag verkligen är. Sällan har man sett på maken till udda blandningar av föremål. Vid en första anblick ser det ut som om jag har en närmast autistisk ordning på mina saker, men när man väl öppnar kartongerna förstår man att varje låda innehåller en liten del av ett stort kaos.

Man kan fortfarande se vad det står bredvid varje nummer, trots att jag kluddade över innehållsförteckningen allteftersom jag tömde kartongerna. Men en som inte var överstruken hittade jag, även om det inte är min absoluta favorit.