Först nu har syftet med babysimmet blivit helt klart för mig. Det handlar inte om att lära sig att simma, utan om att Korvas och jag ska kramas i vattnet under en halvtimme. Förra gången var hon skeptisk till några av övningarna, men idag var hon skeptisk till alla. När barnen ska hoppa ner, sittandes från kanten, sjunger alla föräldrar: ”Kalle anka satt på en planka, ropade såhär…” och i slutet av sången räknar man till tre och då ska barnet hoppa i, är det tänkt. Idag skulle vi ganska omgående göra den övningen, men instruktören hann inte mer än säga ”Kalle” innan Korvas skrek till och kastade sig om halsen på mig.

Det är egentligen mycket mysigare att kramas än att göra övningarna. Hemma är det så sällan hon trycker sig ordentligt mot mig, oftast vrider hon runt kroppen för att se vad som sker i övriga delar av rummet. Sällan får man känna sig så behövd och älskad som på babysimmet, även om det vore fint om man kunde uppnå samma resultat utan att behöva betala för det.

På dagis hänger det en liten lapp ovanför diskbänken med ett schema där det står hur länge respektive barn har sovit. I Korvas ruta stod det ”vaken”.  Och när vi kom hem från babysimmet var Korvas så utmattad att det inte tog lång tid innan hon plötsligt somnade mitt på golvet, på den kudde hon alltid brukar släpa med sig.