Jag hade sett fram emot att skriva ett inlägg om hur det var att hämta Korvas på dagis idag, men stämningen vände här hemma och slutade i moll. Så nu går jag och lägger mig istället.

Jag misstänker att Korvas spelar teater för mig lite då och då. Ibland är det uppenbart, när hon drar ihop ansiktet till ett grin och med ett rejält underbett gnäller, låtsasgråter, på ett otroligt illa spelat vis. Då vill hon ha någonting, men inser själv att hon egentligen inte behöver det, eller ens är överdrivet intresserad. Då är det svårt att hålla sig för skratt, för hon är inte vacker i den skepnaden och utgör en otroligt komisk figur.

Men jag har ännu inte lyckats lista ut om det är uppriktig ånger hon visar, över det med spritpenna målade streck på trägolvet, som hon gjorde för en dryg vecka sedan. Hon hade fått tag på en svart permanent marker och ritade på (och utanför) ett papper. Jag tror att jag kollade mina mail eller något samtidigt och var inte helt uppmärksam. När jag fick syn på vilken penna hon hade rusade jag dit och tog den ifrån henne och upptäckte kluddet på golvet. ”Bara rita på pappret, inte utanför” sa jag då, i en lagom sträng ton. Hon försökte själv sudda bort det med handen, som jag brukar göra med de pennstreck som hamnat utanför, men som är gjorda med de pennor hon brukar använda. När hon märkte att det inte gick började hon gnälla och tittade ångerfullt på mig. ”Det gör ingenting” sa jag då ”gjort är gjort, det är bara ett streck”. Men hon ville inte riktigt släppa det och fortsatte att försöka gnugga bort det.

Vad som är märkligt är att hon inte har släppt det än. Varje gång hon ser strecket (senast idag) försöker hon gnugga bort det med handen och drar på sig en bekymrad och skuldmedveten min och säger ”mimimimimi”, vad nu det ska betyda. Jag börjar bli orolig att jag har drillat henne för hårt. Det känns inte sunt för någon i hennes ålder att hålla på och älta sån gammal skit i evigheter och det säger jag till henne också. ”Skit i det där Korvas, det gör ingenting, det är bara ett streck” säger jag, men hon sitter ändå kvar med sin rynkade panna och upprepar sin obegripliga fras ”mimimimimi”.

Gör hon narr av mig och gottar sig i att hon har lyckats göra ett permanent avtryck på trägolvet, eller är hon uppriktigt ångerfull? Jag vet inte, men det sistnämnda vore ju fruktansvärt.

Tänk att inte ha ett språk som andra förstår, vilket fängelse. Korvas bor i ett sådant fängelse. Hennes vokabulär på tio-femton ord räcker inte på långa vägar till att uttrycka allt det hon vill uttrycka. Allt oftare händer det att man frågar henne, när hon gapar och är frustrerad och så uppenbart vill någonting: ”Men vad är det du vill Korvas?”. Gäller det saknaden av ett föremål är det lättare, då kan man använda uteslutningsmetoden. ”Är det den? Är det den? Är det den?” Och även om det kan vara nog så svårt att lista ut vilket specifikt föremål det gäller så vet man i alla fall i vilken ände man ska börja. En kvalificerad gissning brukar vara nappen eller någon frukt. Vanligtvis är det uppenbart när det är saker hon vill ha, därför att hon då ropar ”där”, med en stämma av varierande hysterisk grad, beroende på hur gärna hon vill ha föremålet.

Ibland häver hon dock ur sig långa, helt obegripliga harranger, utan att peka eller säga ”där”, och det är i de lägena man skulle vilja pressa sig in i hennes underbara lilla huvud för att se efter vad som försiggår. Kanske är det då hon vill säga att det har varit en skitjobbig dag på dagis. Att hon ville rita men att något annat barn tog pennorna ifrån henne. Man kan ju bara spekulera.

Varje gång man förstår sitt barn, eller förstår att ens barn förstår, jublar man gärna och ropar ”bravo!”, som om det man just bevittnat vore ett mirakel. Någonting helt fenomenalt. Igår visade jag Mollys klassfoto för Korvas och frågade: ”Var är Molly?”. Hon skummade snabbt igenom raderna av ansikten och höjde sitt krökta lilla finger och förde det mot bilden av Molly och utbrast lyckligt ”däääär”. Och jag jublade naturligtvis och ropade ”braaaa Korvas braaa!”. Men i ärlighetens namn är det ju inte särskilt överraskande att hon känner igen sin egen syster. Och idag (idag är igår) förhörde Lisa Korvas på hennes dagisfoto och hon pekade med stor precision ut sina kamrater, i den ordning de blev nämnda, varpå Lisa och jag ropade ”braaa Korvas braaa!” för varje rätt hon hade. Inte heller det är särskilt överraskande, att hon känner igen sina polare efter drygt två månader, en åttondel av hennes liv, på dagis.

Tänk att bli så underskattad varje dag, för att man inte kan språket – vilken frustration. Imorgon ska jag, det första jag gör, be om ursäkt till Korvas för att jag dagligen underskattar henne. Jag ska säga: ”Förlåt Korvas, jag förstår att du förstår mycket mer än jag förstår”.  Och jag skulle inte bli helt överraskad om hon kommer att svara:

”Braaaa Pappa braaaa!”

Nyss vaknade Korvas och skrek. Jag gick upp och lade henne tillrätta och klappade henne på huvudet, men hon var fortfarande ledsen. Nappen hade trillat ur och var spårlöst försvunnen, så jag famlade omkring på golvet som en blind, samtidigt som jag förbannade mig själv för att jag inte hade tagit med mig en extra napp upp till hennes rum, och trevade mig fram med händerna tills jag fann den. Då somnade hon om, inom loppet av några sekunder. Först det lilla ljudet av intensivt sugande – av gummi mot gommen, och sedan lugna djupa andetag.

När Korvas skolades in på dagis, visade hon inget större intresse för nappen, så när hon väl skulle börja tänkte vi att det var ett ypperligt tillfälle att minska användandet. Så på dagis har hon aldrig napp och det fungerar alldeles utmärkt (har jag hört). Men en sidoeffekt, som varken Lisa eller jag hade räknat med, var att hennes förhållande till nappen den övriga tiden skulle bli så oerhört mycket mer laddat. Förut kunde hon sova hela nätter utan napp och de gånger hon tappade den, vaknade hon sällan. Nu är det i det närmaste omöjligt att få henne lugn i sängen utan napp och de gånger hon tappar den vaknar hon nästan alltid. Det är visserligen aldrig svårt att få henne att somna om, bara man hittar nappen, men det får mig ändå att undra om det verkligen var ett klokt beslut att ta den ifrån henne på dagis.

Samtidigt inser jag, i samma stund jag sätter ord på det, att det här är ett problem av mycket lyxartad karaktär. Till de föräldrar som vakar natt efter natt och hasar omkring, mörka under ögonen likt vålnader på dagarna, skulle jag aldrig våga drömma om att ens nämna en sådan här sak. För när man har hunnit få sin dotter att somna om och skriva ett inlägg, på en tiondel av den tid vissa föräldrar måste lägga ner varje natt på att få sina barn att somna och sedan somna om, gör man nog klokt i att vara tyst.

Så glöm allt jag sagt.

Jag vet inte om hon pratar i telefon eller om hon pratar med mig. Molly har höstlov och sitter i ett rum intill och jag hörde henne precis säga: ”Kolla, jag kan rapa och prutta samtidigt!” med uppriktig stolthet i rösten, följt av ytterligare försök att upprepa sin bragd.

Jag tjuvkikade på Korvas genom fönstret till dagiset idag, när jag skulle hämta henne. Det är fantastiskt när man får tillfälle att studera henne utan att hon är medveten om att man är där. Nu fick jag för första gången beskåda hur hon samarbetade med en vän. De satt bredvid varandra och byggde med legoklossar, i totalt samförstånd. Jag hade glömt att ta med mig kameran och tog istället en mycket suddig bild med min mobiltelefon.

När jag stod där på gatan, utanför dagiset, och log och tittade in på barnen slog det mig att det kanske såg konstigt och misstänkt ut. Ännu mer när jag fotograferade. Det stod ju inte skrivet på mig att jag hade en dotter därinne. För en utomstående skulle jag kunna vara vilken pervers figur som helst. Jag avskyr när sådana tankar smyger sig in. Som när man känner sig skyldig i tullen, trots att man inte har smugglat något. Dessa tankar gör mig förbannad och jag får lust att skälla ut den som anklagar mig. ”Jag får väl för i helvete fotografera mitt eget barn, din jävel” vill jag skrika. Men i de flesta fall är det fullt möjligt, till och med troligt, att ingen anklagar mig för något. Kan någon förklara för mig vad man har för nytta av den här sortens tankar?

Korvas var på strålande humör och hade varit det hela dagen, berättade personalen. Och när vi gick därifrån höll det goda humöret i sig. När vi kom hem var jag tvungen att paketera ett föremål som var beställt från vår design-webbshop/galleri VladimirMarket, och när Korvas och jag skulle ge oss iväg för att posta paketet, bestämde jag mig för att vi skulle ta vår allra första promenad utan barnvagn. Ett ärende som normalt tar fem minuter, tog nu närmare fyrtiofem. Men vilken lycka! Korvas och jag gick tillsammans till vår lokala handlare för att posta ett paket, som om vi inte gjorde annat på dagarna. Hon skrattade och var helt uppslukad av stadspromenaden och pekade på de parkerade bilarna och sa ”bil, bil, bil” (just det Lisa – komma här och snacka om att hon inte kan åtta ord…).

Det slog mig att det här måste vara första klassens kvalitetsumgänge – att göra ett litet ärende till ett äventyr. Att inte se på ärendet som någonting som fort måste klaras av, utan som en möjlighet till att verkligen göra någonting med sitt barn, för att man kan och för att man vill.

Korvasbloggen fyller ett år idag (idag är igår) och när jag skrev mitt livs första inlägg hade Korvas precis klarat av att sitta i femton sekunder, utan att trilla. Idag gick hon sitt livs första ärende. Jag kan inte tänka mig ett värdigare sätt att fira bloggens ettårsdag på.

Hipphipphurra!

 

Det var någon (kan ha varit min kusin) som berättade för mig om ett test som hade gjorts med katter, då man ville studera hur de rörde sig. På varje katt fäste man en gps och kunde på så sätt kartlägga deras rutter. Resultatet var imponerande. Katternas olika ”varv” under dagen var som repriser av deras tidigare rutter. De tycktes röra sig som i en orienteringsbana, där det finns ett antal kontroller som varje dag måste besökas.

På liknande sätt, som en katt, har vår inneboende Sverker levt sitt liv här hos oss. Det har börjat luckras upp litegrann, men tidigare bjöd hans rörelseschema inte på många överraskningar. Han har stigit upp mitt på dagen och gått raka vägen ner till köksbordet, där han har haft sin dator, och sedan suttit där fram till sent på natten, då han har gått och lagt sig igen. Små avstickare har han gjort till kaffebryggaren och till kylskåpet för att breda sig några smörgåsar, och ett par gånger i veckan har han gjort större avstickare, till mataffären och för att del av stadens nattliv. Det är tryggt att bo med en person som man vet var man har. En person som snabbt kommer in i nya mönster och som inte störs av det som händer runtomkring. Ovanför hans plats vid köksbordet hänger en växt som bara blir längre och längre. Fascinerande nog verkade det inte bekomma honom det minsta när den till slut blev så lång att den hängde mellan honom och bildskärmen, när han lutade sig bakåt, och vilade på hans huvud när han lutade sig framåt.

För Korvas har Sverker gjort det svårare att definiera skillnaden mellan människa och möbel, och vore inte deras dygnsrytmer så olika (Sverkers och Korvas, inte människans och möbelns), så hade hon nog trott att Sverker och den stol han sitter på, vore en och samma kropp.

För ett par veckor sedan flyttade vi Sverkers dator till arbetsrummet och i samband med det började rutinerna luckras upp. Plötsligt kunde man ibland se honom på soffan eller i en fåtölj, inte alls lika förutsägbar som tidigare. Varför berättar jag nu det här? Jo, därför att Sverker hittills har fått oförskämt lite plats i bloggen, trots att han hör till familjen och trots att han är en person som hör till Korvassons vardag. Jag kan alltså inte ge en ärlig och rättvis bild av Korvas liv, utan att berätta lite om Sverker.

Jag brukar säga åt honom att han måste vara mer fysisk med Korvas. Hon är ju väldigt van vid honom, men när man placerar henne i hans famn blir hon mest förvånad, och det är ju inte bra i det långa loppet. Men han är lite trögstartad och det kommer sig inte helt naturligt det här med den fysiska närheten. Kanske tycker han rent av att barn är lite äckliga om de kommer för nära, det vet jag inte. Däremot vet jag att han tycker, nästan på ett fobiskt vis, att disktrasor är väldigt äckliga. Men ett barn och en disktrasa är ju närmast varandras motsatser – den ena är ämnad till att sprida ut matrester över stora ytor, medan den andra är ämnad till att samla ihop dem. Så rent logiskt (och Sverker vill gärna tro att han är en logisk människa) borde han rimligen älska närheten till barn, eftersom han hatar närheten till disktrasor.

För ett par veckor sedan lärde sig Korvas säga ”puss” (ett ord jag glömde ta med i min tidigare lista över ord hon kan) och det lät väldigt sött när hon sedan sade ordet upprepade gånger. Lisa och jag satt vid något tillfälle på golvet, i närheten av där Sverker numera sitter vid sin dator, och pussades. Då ville Korvas gärna vara med och kom fram och sa ”puss” och pussade Lisa och mig och ställde sig sedan framför Sverker och väntade. Han försökte först ignorera henne, men hon stod tålmodigt kvar och väntade. Alla skulle ju få en puss i tur och ordning och varför skulle hon göra några undantag för Sverker? Till slut var han tvungen att ge vika och Korvas fick sin puss, och så upprepades varvet ytterligare en gång. Man kunde se att det fanns ett visst motstånd hos Sverker att pussa hennes snoriga lilla tryne, men likväl gjorde han det och jag kände att det var stora framsteg i deras fysiska relation som gjordes. ”Nu kommer jag säkert att bli förkyld”, sade han efteråt. Han blev aldrig förkyld, men däremot fick han hennes magsjuka någon vecka senare. Jag vet inte om det fanns något samband mellan magsjukan och pussen, men jag är rädd att vi därmed gled tillbaka till ruta ett i deras fysiska relation.

Igår var Korvas och jag på 18-månaderskontroll på BVC.  Vi hade tid halv tre och jag hämtade henne på dagis före kl två, när de har mellanmål, så att hon inte skulle tvingas bryta mitt i maten. Istället fick hon sitt mellanmål i barnvagnen på vägen, och vi kom fram i så god tid att vi både hann leka och titta på de fantastiska fiskarna i väntrummet en stund. Vid ett tillfälle gjorde en av de största fiskarna en så häftig manöver att Korvas blev rädd och trillade baklänges. Men efter att ha samlat sig en stund, och med stärkt mod och med vetskapen om att fiskarna inte ville henne något illa, stod hon snart tätt intill akvariet igen och sa ”titta”.

Sedan sprang hon runt i korridorerna med ett stort leende på läpparna och ropade ”hallå”. I det inre väntrummet, i direkt anslutning till barnmorskans rum, roade hon sig länge med att knuffa runt en babysitter över golvet. När det blev vår tur fick jag avbryta henne och ropade ”kom nu Korvas”, och det kändes stort att för allra första gången se henne stappla in själv till barnmorskan.

Därmed var också den första punkten i kontrollen avbockad, nämligen att kunna gå själv utan stöd. Sedan fick hon stapla klossar på varandra och rita på ett papper. Barnmorskan sa att hon hade ett mycket fint grepp om pennan. ”Ibland håller hon pennan med riktig pennfattning också” var jag tvungen att inflika, men kände mig lite löjlig när jag hörde mig själv säga det. Sedan kryssade vi i att Korvas kan säga 8-10 ord och förstår fler än tio ord. Och efter vägning, mätning, en spruta i benet följt av tröstande såpbubblor, var vi klara.

När Lisa kom hem från jobbet berättade jag om besöket, men hon motsatte sig direkt till att Korvas skulle kunna säga åtta ord och jag blev irriterad och ville inte fortsätta berätta. Indirekt betydde ju det att jag falskeligen skulle ha hävdat för barnmorskan att Korvas kunde någonting som hon i själva verket inte kunde. ”Men vadå”, sa jag ”du vet ju att hon kan åtta ord!”. Men Lisa tyckte att hon inte kunde dem ordenligt, eller riktigt förstod innebörden i vad hon sa. Min ståndpunkt var att när man gör en kontroll på ett arton månader gammalt barn, för att se om de kan säga åtta ord, så har man inga krav på perfekt artikulation eller på en total förståelse av ordens innebörd. Bara att man kan uttala ord helt enkelt.

Att Korvas förstår betydligt fler än tio ord var vi helt överens om, men att hon själv skulle kunna säga åtta ord kunde vi aldrig enas om.  Jag kände mig tvungen att göra en lista över ord hon kan säga och här är den:

1.       Akta dig       (Jag ville räkna den här som två, men fick inte för Sverker)

2.       Hej

3.       Hej då

4.       Hallå

5.       Oj

6.       Så

7.       Titta

8.       Där

9.       Mera

10.   Mamma

11.   Pappa

Jag  är säker på att hon kan fler ord som jag ännu inte har kommit på och dessutom är den handskrivna listan från igår, som jag tror innehöll fler än elva ord, borta idag. Allt tyder på att det är Lisa som har kastat den. Röjt undan bevismaterial, så att säga. Sedan finns det ord som hon har sagt, men för få gånger för att de ska få räknas.

Igår morse var det frågestund i Gomorron Sverige på kanal ett, med psykoterapeuten Louise Hallin. Jag tittade på programmet med ett halvt öga, samtidigt som jag samlade ihop Korvassons saker för att ta henne till dagis, när jag plötsligt hörde terapeuten säga att ”barnen ska inte separera från mammorna så här tidigt”. Nu vaknade jag till och kände hur det knöt sig i kroppen på mig.

Hon pratade om att pappor inte själva ska ta hand om sina barn när de är sex månader gamla. ”Det är ALLDELES för tidigt för ett litet barn att separera från sin mamma.” Jag tror inte på ett ord av det hon säger och den här sortens uttalanden i media är direkt hämmande för jämställdheten. Jag tror att hon baserar sina påståenden på en tradition av att det alltid är mamman som är hemma med barnet i början. Hon kanske egentligen menar, utan att själv veta om det, att det är för tidigt för ett barn, vid sex månaders ålder, att separera från den person som barnet har varit helt knutet till fram till dess. Men det är inte alls samma sak som att den personen måste vara mamman. Det är inte ens klart att det måste vara bara en person heller.

Eftersom jag har varit pappaledig halva tiden från det att Korvas var nyfödd, känns det här som ett hån. Redan från början har Korvas varit lika trygg i min famn som i sin mammas, och jag har gett henne lika mycket närhet och samma mat, även om den jag gav matades med flaska. Hon har aldrig behövt ”vänja sig av” vid Lisa eller ”vänja sig” vid mig, vi har båda varit självklara. Att vara hemma med Korvas, redan från början, är nog det bästa jag någonsin gjort och jag kan inte se en enda nackdel med det. Istället skulle jag kunna rabbla upp tusen fördelar som det har inneburit för Lisa, Korvas och mig.

Innan jag har hört minst tio psykoterapeuter till, och gärna några med en mer öppen syn på amning än den gängse, uttala sig i den här frågan, tänker jag avfärda det jag hörde på Gomorron Sverige igår som ren smörja.

(inslaget är efter vädret, ca 5min in i programmet)

På tisdagar har Molly matdag. En uppgift som hon har börjat sköta ganska bra på sistone. När jag berömde henne för sin goda insats sa hon: ”Ja, men det är liksom ingen idé att klaga längre, jag kommer ända att behöva hålla på med det här tills jag är arton, och då måste jag laga all mat själv”. Sen pratade hon drömmande om hur mycket mamma scans köttbullar hon skulle äta när hon flyttat hemifrån.

Till middagen i tisdags hade hon en av sina bästa vänner som medhjälpare och tillsammans gjorde de morot och purjolöksoppa, som serverades med rågbröd. Korvas låg och sov, Lisa var borta och Sverker satt inne i arbetsrummet och spelade poker, så det var bara jag och flickorna till bords. Molly började leka med sin smörgås och gegga med smöret och höll upp det mot sin vän och sa ”sarre” och fnissade lite. Jag tänkte att jag inte skulle lägga mig i det där och hade ögonen fästa på morgontidningen framför mig, men jag kände hur deras blickar var riktade mot mig när Molly plötsligt sa till sin vän: ”Han vet nog inte vad sarre är”. Nu var det omöjligt för mig att inte lägga mig i. ”Va!”, utbrast jag, ”skulle jag inte veta vad sarre är!?” Flickorna rodnade och började skratta och jag kände mig närmast förnärmad. ”Jag visste vad sarre var långt, långt, långt innan du föddes”, fortsatte jag.

Det finns någonting ganska rörande i hur barn tror att nya ord, eller företeelser, för dem är nya för hela världen. Att de har varit med och uppfunnit dem. Jag känner igen det där mycket väl. Sedan finns det också någonting ganska rörande med vuxna som blir närmast upprörda när deras barn inte tror att de vet vad sarre är.