Igår var Korvas och jag på 18-månaderskontroll på BVC.  Vi hade tid halv tre och jag hämtade henne på dagis före kl två, när de har mellanmål, så att hon inte skulle tvingas bryta mitt i maten. Istället fick hon sitt mellanmål i barnvagnen på vägen, och vi kom fram i så god tid att vi både hann leka och titta på de fantastiska fiskarna i väntrummet en stund. Vid ett tillfälle gjorde en av de största fiskarna en så häftig manöver att Korvas blev rädd och trillade baklänges. Men efter att ha samlat sig en stund, och med stärkt mod och med vetskapen om att fiskarna inte ville henne något illa, stod hon snart tätt intill akvariet igen och sa ”titta”.

Sedan sprang hon runt i korridorerna med ett stort leende på läpparna och ropade ”hallå”. I det inre väntrummet, i direkt anslutning till barnmorskans rum, roade hon sig länge med att knuffa runt en babysitter över golvet. När det blev vår tur fick jag avbryta henne och ropade ”kom nu Korvas”, och det kändes stort att för allra första gången se henne stappla in själv till barnmorskan.

Därmed var också den första punkten i kontrollen avbockad, nämligen att kunna gå själv utan stöd. Sedan fick hon stapla klossar på varandra och rita på ett papper. Barnmorskan sa att hon hade ett mycket fint grepp om pennan. ”Ibland håller hon pennan med riktig pennfattning också” var jag tvungen att inflika, men kände mig lite löjlig när jag hörde mig själv säga det. Sedan kryssade vi i att Korvas kan säga 8-10 ord och förstår fler än tio ord. Och efter vägning, mätning, en spruta i benet följt av tröstande såpbubblor, var vi klara.

När Lisa kom hem från jobbet berättade jag om besöket, men hon motsatte sig direkt till att Korvas skulle kunna säga åtta ord och jag blev irriterad och ville inte fortsätta berätta. Indirekt betydde ju det att jag falskeligen skulle ha hävdat för barnmorskan att Korvas kunde någonting som hon i själva verket inte kunde. ”Men vadå”, sa jag ”du vet ju att hon kan åtta ord!”. Men Lisa tyckte att hon inte kunde dem ordenligt, eller riktigt förstod innebörden i vad hon sa. Min ståndpunkt var att när man gör en kontroll på ett arton månader gammalt barn, för att se om de kan säga åtta ord, så har man inga krav på perfekt artikulation eller på en total förståelse av ordens innebörd. Bara att man kan uttala ord helt enkelt.

Att Korvas förstår betydligt fler än tio ord var vi helt överens om, men att hon själv skulle kunna säga åtta ord kunde vi aldrig enas om.  Jag kände mig tvungen att göra en lista över ord hon kan säga och här är den:

1.       Akta dig       (Jag ville räkna den här som två, men fick inte för Sverker)

2.       Hej

3.       Hej då

4.       Hallå

5.       Oj

6.       Så

7.       Titta

8.       Där

9.       Mera

10.   Mamma

11.   Pappa

Jag  är säker på att hon kan fler ord som jag ännu inte har kommit på och dessutom är den handskrivna listan från igår, som jag tror innehöll fler än elva ord, borta idag. Allt tyder på att det är Lisa som har kastat den. Röjt undan bevismaterial, så att säga. Sedan finns det ord som hon har sagt, men för få gånger för att de ska få räknas.