Jag tjuvkikade på Korvas genom fönstret till dagiset idag, när jag skulle hämta henne. Det är fantastiskt när man får tillfälle att studera henne utan att hon är medveten om att man är där. Nu fick jag för första gången beskåda hur hon samarbetade med en vän. De satt bredvid varandra och byggde med legoklossar, i totalt samförstånd. Jag hade glömt att ta med mig kameran och tog istället en mycket suddig bild med min mobiltelefon.

När jag stod där på gatan, utanför dagiset, och log och tittade in på barnen slog det mig att det kanske såg konstigt och misstänkt ut. Ännu mer när jag fotograferade. Det stod ju inte skrivet på mig att jag hade en dotter därinne. För en utomstående skulle jag kunna vara vilken pervers figur som helst. Jag avskyr när sådana tankar smyger sig in. Som när man känner sig skyldig i tullen, trots att man inte har smugglat något. Dessa tankar gör mig förbannad och jag får lust att skälla ut den som anklagar mig. ”Jag får väl för i helvete fotografera mitt eget barn, din jävel” vill jag skrika. Men i de flesta fall är det fullt möjligt, till och med troligt, att ingen anklagar mig för något. Kan någon förklara för mig vad man har för nytta av den här sortens tankar?

Korvas var på strålande humör och hade varit det hela dagen, berättade personalen. Och när vi gick därifrån höll det goda humöret i sig. När vi kom hem var jag tvungen att paketera ett föremål som var beställt från vår design-webbshop/galleri VladimirMarket, och när Korvas och jag skulle ge oss iväg för att posta paketet, bestämde jag mig för att vi skulle ta vår allra första promenad utan barnvagn. Ett ärende som normalt tar fem minuter, tog nu närmare fyrtiofem. Men vilken lycka! Korvas och jag gick tillsammans till vår lokala handlare för att posta ett paket, som om vi inte gjorde annat på dagarna. Hon skrattade och var helt uppslukad av stadspromenaden och pekade på de parkerade bilarna och sa ”bil, bil, bil” (just det Lisa – komma här och snacka om att hon inte kan åtta ord…).

Det slog mig att det här måste vara första klassens kvalitetsumgänge – att göra ett litet ärende till ett äventyr. Att inte se på ärendet som någonting som fort måste klaras av, utan som en möjlighet till att verkligen göra någonting med sitt barn, för att man kan och för att man vill.

Korvasbloggen fyller ett år idag (idag är igår) och när jag skrev mitt livs första inlägg hade Korvas precis klarat av att sitta i femton sekunder, utan att trilla. Idag gick hon sitt livs första ärende. Jag kan inte tänka mig ett värdigare sätt att fira bloggens ettårsdag på.

Hipphipphurra!