Jag är inte rustad för det nya livet märker jag. Det känns i hela kroppen när jag inte får träffa Korvas och jag riskerar att knappt se henne alls under hela nästa vecka. Jag tänker tillbaka på den tid då all tid var min helt och hållet. Utan problem kunde jag kasta mig in i projekt som innebar att man skulle vara borta flera nätter i rad. Ibland kunde det kännas tråkigt förstås, om det var något kul som hände som man missade för att man jobbade, men det var ända okej. Man kunde ta igen det sen. Men nu känns det inte så. Jag har visserligen blicken fäst på näst nästa vecka och hur jag då ska ta igen förlorad tid med Korvasson, men det är en föga tröst nu. Att ha henne nära en stund varje dag har blivit lite som att äta, man blir tjurig och ledsen om man inte får sina mål mat varje dag. För att inte tala om att man blir hungrig. När man dessutom redan i förväg vet att man inte kommer att få äta på flera dagar, blir man ju förtvivlad. Man tar ut hungern i förskott.

Men något som är ännu värre än att vara hungrig i förskott, är att vara trött i kombination med att vara hungrig i förskott. Och det kan jag ju i alla fall påverka i viss mån själv. Därför tänker jag nu gå och lägga mig.

Det finns en viss risk för att det kommer att saknas ett och annat inlägg under de kommande dagarna, om inte Lisa skulle få för sig att skriva några rader förstås. Men det är kanske lika bra, jag är inte i min mest inspirerade fas just nu, men när jag kommer tillbaka kanske det är helt andra bullar.

Det är det nog, jag har det på känn.