Man säger ju att bilder aldrig ljuger, men jag hävdar bestämt motsatsen, nämligen att de nästan alltid ljuger. Kameran kan göra någonting som inte ögat kan, den kan frysa bråkdelen av en sekund, så att man i efterhand kan studera samma bråkdel i all evighet. Bilden står stilla, men det gör aldrig verkligheten. Ögat sammanfattar och ser rörelser.

Tänk hur ofta man ser bilder på människor man känner och tycker att de ser väldigt roliga eller konstiga ut, därför att de ser helt annorlunda ut mot i ”verkligheten”. Ofta kan det vara en min som man inte alls känner igen på bilden. ”Men den där minen gör ju aldrig hon eller han”, kanske man tänker. Och det är ju riktigt, hon eller han gör säkert aldrig den minen i verkligheten, det är nog inte ens en min man ser på bilden. När man känner igen en persons min, till exempel ett leende, så beror ju det på att det är en min som personen ofta stannar upp vid, en vilomin kan man säga. En min man stannar så länge vid så att ögat hinner uppfatta den och så småningom känna igen den.

Alla människor har massor med sådana ”vilominer”, som karaktäriserar just dem. Men när man tar en bild är det ingenting som hindrar kameran från att fånga sin bråkdel av en sekund mittemellan två vilominer.  På bilden sedan liknar det en min, eftersom den är stilla. Kameran har sett något som ögat aldrig hinner se och som taget ur sitt sammanhang, nämligen rörelsen, blir konstig och ”osann”.

När man har sin egen blogg har man ju makten att bestämma över vilka bilder man väljer att publicera. Det ger mig en viss tillfredställelse när jag tänker på att som läsare kan man aldrig riktigt veta om bilden jag publicerar är ”sann” eller inte. Den bild som kanske bäst representerar Korvas riktiga utseende kanske är den här.

Det vet man inte om man inte har sett henne i verkligheten.