När jag för några dagar sedan, vid lämningen på dagis, som vanligt hade samlat mig för att le och vinka farväl till mitt skrikande barn, hände plötsligt någonting nytt. Korvas började inte skrika, utan satt lugnt kvar i frökens knä och vinkade, när jag gick ut genom dörren. Det kändes som om det var början på en helt ny era och det var med blandade känslor jag promenerade bort från dagis. Naturligtvis var jag lättad och glad över framstegen, men den där sidan som hela tiden vill bli älskad och behövd till varje pris, blev lite bestört över hur lätt hon tog farvälet. Men jag ville inte lyssna för mycket på snyftarsidan, den är inte konstruktiv. Istället bestämde jag mig för att helt och hållet glädjas åt Korvassons nya stabilitet.

Jag är väldigt glad över att hon har hamnat där hon har hamnat och det syns långa vägar att personalen verkligen tycker om att jobba med barn. Det är alltid roligt att se människor som trivs med sina jobb, men glädjen förstärks onekligen när deras jobb också råkar vara att ta hand om ens barn. Sen kan det kännas lite märkligt, när jag tänker på det, att Korvas redan har utvecklat helt egna relationer oberoende av Lisa och mig. Hon är en fristående individ som har ett umgänge med både vuxna och barn som vi knappt känner. Det är fint tycker jag, märkligt men fint.

Från att ha vetat precis allt som har hänt Korvas varje dag, från varje liten tugga mat till minsta lilla fis, så är det en stor omställning att plötsligt ha stora glapp på flera timmar, då man inte vet ett smack om hur det har varit. Man suger nyfiket åt sig av det som personalen berättar om dagens händelser. När Korvas har lärt sig prata ska jag ställa tusentals frågor om hur det har varit. Jag tror att det gäller att passa på att fråga så mycket det går medan man har chansen, för när hon blir elva, tolv så slutar det hända saker. Det vet jag därför att vi frågar Molly varje dag och varje dag får vi till svar:

”Ingenting”