Jag hade mina skäl till att det blev två dagars blogguppehåll för ett par dagar sedan. Textikel var fullt upptagna med ett jobb som krävde dygnets alla vakna timmar. Inför jobbet så hände någonting väldigt roligt, som jag tänkte att jag absolut måste blogga om, men som jag sedan glömde bort. Nu kom jag på det igen.

Vi skulle träffa utställningschefen för det museum som hade beställt våra texttjänster, över en lunch. Jobbet var redan vårt så det var väl kanske inte jättemycket som stod på spel, men man är ju ändå mån om att göra ett gott intryck. Vi fick en liten rundvandring i museet, med lite förklaringar och tankar om den utställning vi skulle skriva texter till, och sedan gick vi ner till lunchrestaurangen.

Mitt i matkön, där jag stod med min bricka och pratade med utställningschefen, var det någon som knackade mig på axeln. När jag vände mig om stod det en tjej där som jag aldrig hade sett tidigare. Hon berättade att hon var ett hängivet fan av Korvasbloggen och att hon tyckte att jag skrev fantastiskt bra. Jag blev naturligtvis jätteglad, men hade lite svårt att koncentrera mig därför att jag var så medveten om vilken, nästan komisk, situation jag befann mig i. Här stod jag bredvid en människa som just skulle beställa en texttjänst av mig och mina medarbetare, och så kommer det fram en helt främmande människa, som helt ovetande om anledningen till varför jag var där just då, säger att jag skriver jättebra. Hur sannolikt är det? Det låter ju nästan som ett beställningsjobb. Tack för den!

Hoppas att jag var trevlig mot dig. Glad blev jag i alla fall!