Nyss vaknade Korvas och skrek. Jag gick upp och lade henne tillrätta och klappade henne på huvudet, men hon var fortfarande ledsen. Nappen hade trillat ur och var spårlöst försvunnen, så jag famlade omkring på golvet som en blind, samtidigt som jag förbannade mig själv för att jag inte hade tagit med mig en extra napp upp till hennes rum, och trevade mig fram med händerna tills jag fann den. Då somnade hon om, inom loppet av några sekunder. Först det lilla ljudet av intensivt sugande – av gummi mot gommen, och sedan lugna djupa andetag.

När Korvas skolades in på dagis, visade hon inget större intresse för nappen, så när hon väl skulle börja tänkte vi att det var ett ypperligt tillfälle att minska användandet. Så på dagis har hon aldrig napp och det fungerar alldeles utmärkt (har jag hört). Men en sidoeffekt, som varken Lisa eller jag hade räknat med, var att hennes förhållande till nappen den övriga tiden skulle bli så oerhört mycket mer laddat. Förut kunde hon sova hela nätter utan napp och de gånger hon tappade den, vaknade hon sällan. Nu är det i det närmaste omöjligt att få henne lugn i sängen utan napp och de gånger hon tappar den vaknar hon nästan alltid. Det är visserligen aldrig svårt att få henne att somna om, bara man hittar nappen, men det får mig ändå att undra om det verkligen var ett klokt beslut att ta den ifrån henne på dagis.

Samtidigt inser jag, i samma stund jag sätter ord på det, att det här är ett problem av mycket lyxartad karaktär. Till de föräldrar som vakar natt efter natt och hasar omkring, mörka under ögonen likt vålnader på dagarna, skulle jag aldrig våga drömma om att ens nämna en sådan här sak. För när man har hunnit få sin dotter att somna om och skriva ett inlägg, på en tiondel av den tid vissa föräldrar måste lägga ner varje natt på att få sina barn att somna och sedan somna om, gör man nog klokt i att vara tyst.

Så glöm allt jag sagt.