Tänk att inte ha ett språk som andra förstår, vilket fängelse. Korvas bor i ett sådant fängelse. Hennes vokabulär på tio-femton ord räcker inte på långa vägar till att uttrycka allt det hon vill uttrycka. Allt oftare händer det att man frågar henne, när hon gapar och är frustrerad och så uppenbart vill någonting: ”Men vad är det du vill Korvas?”. Gäller det saknaden av ett föremål är det lättare, då kan man använda uteslutningsmetoden. ”Är det den? Är det den? Är det den?” Och även om det kan vara nog så svårt att lista ut vilket specifikt föremål det gäller så vet man i alla fall i vilken ände man ska börja. En kvalificerad gissning brukar vara nappen eller någon frukt. Vanligtvis är det uppenbart när det är saker hon vill ha, därför att hon då ropar ”där”, med en stämma av varierande hysterisk grad, beroende på hur gärna hon vill ha föremålet.

Ibland häver hon dock ur sig långa, helt obegripliga harranger, utan att peka eller säga ”där”, och det är i de lägena man skulle vilja pressa sig in i hennes underbara lilla huvud för att se efter vad som försiggår. Kanske är det då hon vill säga att det har varit en skitjobbig dag på dagis. Att hon ville rita men att något annat barn tog pennorna ifrån henne. Man kan ju bara spekulera.

Varje gång man förstår sitt barn, eller förstår att ens barn förstår, jublar man gärna och ropar ”bravo!”, som om det man just bevittnat vore ett mirakel. Någonting helt fenomenalt. Igår visade jag Mollys klassfoto för Korvas och frågade: ”Var är Molly?”. Hon skummade snabbt igenom raderna av ansikten och höjde sitt krökta lilla finger och förde det mot bilden av Molly och utbrast lyckligt ”däääär”. Och jag jublade naturligtvis och ropade ”braaaa Korvas braaa!”. Men i ärlighetens namn är det ju inte särskilt överraskande att hon känner igen sin egen syster. Och idag (idag är igår) förhörde Lisa Korvas på hennes dagisfoto och hon pekade med stor precision ut sina kamrater, i den ordning de blev nämnda, varpå Lisa och jag ropade ”braaa Korvas braaa!” för varje rätt hon hade. Inte heller det är särskilt överraskande, att hon känner igen sina polare efter drygt två månader, en åttondel av hennes liv, på dagis.

Tänk att bli så underskattad varje dag, för att man inte kan språket – vilken frustration. Imorgon ska jag, det första jag gör, be om ursäkt till Korvas för att jag dagligen underskattar henne. Jag ska säga: ”Förlåt Korvas, jag förstår att du förstår mycket mer än jag förstår”.  Och jag skulle inte bli helt överraskad om hon kommer att svara:

”Braaaa Pappa braaaa!”