Sedan någon vecka tillbaka har Korvas börjat fästa sig enormt mycket vid vissa föremål. Pigge är ett exempel. Pigge har alltid varit hennes favoritgosedjur och var en av de första av hennes ägodelar som hon lärde känna vid namn. ”Var är Pigge?” brukade vi säga, varpå hon direkt började leta efter den mjuka lilla igelkotten. Och nu, efter att de har haft en något svalare relation under en tid, är det som om kärleken blommat upp på nytt. Hon släpar runt på Pigge vart hon än går. Den filt vi brukar ha i vagnen är ett annat föremål hon är otroligt fäst vid.

För några dagar sedan fick hon med sig filten till dagis och hade enligt uppgift släpat runt på den precis hela dagen. Personalen upplevde att den begränsade henne i hennes aktiviteter och i sitt umgänge med de andra barnen, så dagen därpå lät vi henne vara utan. Man kan ju föreställa sig att även en vuxen människa som alltid släpade omkring på sitt täcke, skulle begränsas i sina aktiviteter och förmodligen inom kort bli rådd av både arbetsgivare och kamrater att lämna täcket hemma.

Igår när Korvas och jag var i lekparken lämnade hon inget utrymme för förhandlingar. Pigge och filten skulle med, trots att hon ideligen snubblade på filten och trots att pigge hindrade henne från att lyfta upp andra föremål hon stötte på i parken. Men Korvas har ju rätt i att en aktivitet ofta blir förgylld om man får göra den i sällskap av sina närmaste vänner, även om ens närmaste vänner inte är av kött och blod.

Och så kom det sig att både Pigge och filten  fick vara med om att spela fotboll, gräva i sandlådan och gunga.