Jag har väntat i flera dagar nu. Dels väntar jag på att bli magsjuk, då det är jag som står på tur efter Korvas, Lisa, Sverker och Molly, men så väntar jag också på inspiration. Trots att jag vet att man inte kan vänta på inspiration, så väntar jag. Jag väntar och väntar och undrar när den ska komma. Det är som att vänta på en buss som man vet inte kommer. Idiotiskt inte sant? Det är en myt att inspiration är någonting som bara kommer, man måste själv gräva fram den. Eller för att fortsätta på bussmetaforen så måste man ibland hoppa på en buss som man vet inte tar en dit man vill, för att under färdens gång komma underfund med vart man egentligen vill och med vilken buss man i så fall måste åka. En felaktig riktning är också en riktning. Och när man sedan vet vart man vill och allt bara går av farten så skördar man frukten av ens tillsynes planlösa arbete. Hur som helst kan man inte bara vänta, som jag har gjort.

Det ni läser nu är alltså ingen skördefest, utan mitt tillsynes helt onödiga arbete. Sällan får man ta del av andras tillsynes onödiga arbete, man bjuds oftast bara in när allt är bearbetat och klart. Och då är det ju lätt att tro att det inte finns något tillsynes onödigt arbete bakom.

Mina vänner, jag vill hälsa er välkomna på en bussfärd i fel rikting.